Den magiska havsnäckan

Kapitel 1

Solen började gå upp och man kunde ana svaga ljusstrålar sträcka sig över horisonten. Nattens mörker började krypa undan och de svaga prickarna som skulle föreställa stjärnor försvann i ljuset och de flesta sov, men om man granskade husens fönster, riktigt, riktigt noga kunde man skymta en litens flickas gestalt sitta i ett av alla tusen fönster. Flickan såg inte ut att vara mer än 7 år och blickade ut över staden, och hon var vaken. En lampa med en morgonrock slängd tvärs över sig lös ett dämpat ljus i rummet. Det var antagligen ett försök att få rummet att lysa så lite som möjligt - men ändå kunna hitta tillbaka till sin säng. Flickans namn är Cornelia. Cornelia brukade att gå upp klockan halv fyra för att hinna se gryningen. Det var vackert att se hur färgerna bröts och se ljusets varma strålar värma upp deras jord. Egentligen, när Cornelia tänkte efter var gryningen nog hennes favorit tid på dagen. Om vi inte hade gryningen skulle vi ju aldrig få uppleva någon morgondag...

Cornelia ögon ryckte till när morgonstrålarna lyste in genom hennes sovrumsfönster. Hon hade just drömt att hon sprang på en äng full av färgglada snäckor och solrosor. Helt utan förvarning drog armarna, benen - hela kroppen smärtsamt ihop sig och hon krympte. Chockad och förvånat föll hon handlöst ner genom luften, hur det skulle ha gått visste hon inte för hon väcktes just i drömmen. Cornelia kastade av sig sitt varma, sköna turkosa täcke med broderade vågor och blommor på. Broderierna hade Cornelia själv gjort en dag då hon hade tråkigt - hon var ärligt väldigt stolt och nöjd över sitt lilla verk. Först hade hennes mamma Angelica blivit arg men sedan hade hon insett att det blev riktigt snyggt.

"Vad håller du på med? Vad har du gjort med täcket!", Angelicas chockade och arga röst minns hon fortfarande som det var igår, Cornelia rös ofrivilligt till och klev ur sängen. Cornelia nickade belåtet och såg utöver sig rum. Väggarna var turkosa och var dekorerade med snäckor, pärlor och fina stenar. De stora vita fönstrena släppte in mycket ljus och Cornelia hade en mycket vacker utsikt över vattnet. När hon var yngre brukade hon sitta och jämt kolla på gryningen. Över dubbelsängen hängde det en vit sänghimmel med ljusslingor. Färgglada kuddar och filtar var utplacerade på sängen och en fluffig vit rund matta låg på golvet. Cornelia drog på sig en morgonrock och drog upp sovrumsdörren. Mitt emot hennes rum låg Adilyns rum. Adilyn är Cornelias syster och ska snart gifta sig med sin pojkvän Cameron. Cameron är en solbränd vältränad kort surfingkille. Det första Cornelia hade lagt märke till var att han hade otroligt vita tänder och alltid bar på ett snäckhalsband runt halsen.

"Visst är han snygg?", hade Adilyn viskat förtjust när Cameron hade kommit hem till dem för första gången, redan då kunde hon inte slita ögonen från sin blivande pojkvän.

"Mm..., det är han väl.", hade Cornelia svarat helt ärligt. "Han har väldigt fina ögon.", påpekade Cornelia. När hon nämde det sista nickade först Adilyn drömskt men i nästa ögonblick blixtrade det till i hennes ögon och hon grepp häftigt tag om Cornelias andled. Cornelias snäckarmand skar in i huden och Cornelia kved till medan hon kände hur bloddroppar ran nerför handleden.

"Du rör inte honom!", viskade hon hotfullt men flämtade förskräckt till när hon lade märke till de blodiga såren på handlederna.

"Vad har du gjort?!", frågade hon gällt och pekade på såren på handlederna. "Har skurit dig?" Cornelia fattade först inte vad Adilyn svamlade om men förstod sen när hon såg ner på handlederna. Såren var korta, men smala och såg ut att komma från en kniv.

"Nej men det är väl klart att jag inte gjort!", svarade Cornelia ilsket och slet sig åt. "Det var armbandet - kolla!"  Tillslut efter en hel timmes tjafs hade Adilyn motvilligt bett om ursäkt. Klockan började närma sig halv 10 och Cornelia tog en snabb frukost och klädde på sig, borstade håret och tänderna. Cornelia såg sig omkring för att försäkra sig om att ingen såg på och sopade smutshögen av kläder ner under sängen. Det brukade hon ofta göra men hon hade aldrig blivit påkommen. Ibland smusslade Cornelia till och med sig någon chips påse då och då in i sitt rum. Det gick upp ett pirr för Cornelia - hon visste exakt vad det var för dag - den 17 juli! Hon kunde inte riktigt förklara varför men hon älskade att gå på den årliga marknaden, det kanske var för alla de glada människorna, skratten, ropen och alla fynd man hittade. Eller att det helt enkelt var en sak alla i staden tyckte gemensamt om.

Hej! Så det här är den första delen jag skriver om Cornelia, jag ber om ursäkt för några eventuella stavfel (hoppas ni förstår ända - om det är någon som läser...), jag är trots allt bara 13 år. Hoppas du/ni gillade den - och den kanske inte blev så bra men jag är inte så van och det kommer ut betydligt bättre delar! Komentera gärna och om du/ni har några bra tips på hur man kan utveckla skrivandet och hur jag kan bli ännu bättre - så kom gärna med tips och ideér!