Den magiska havsnäckan

Bröllopsdag

Vågorna slog lätt mot strandkanten och en varm bris gick genom palmerna. Mängder av folk låg under parasoll i alla möjliga färger och mönster för att skydda sig mot värmen. Cornelia hade en gång blivit solbränd, hon minns hur hon låg uppe hela natten, stel som en pinne och rädd att röra sig pågrund av smärtan och hur hon googlade runt på tips hur man lindrade smärtan. Det slutade med att hon klev upp klockan kvart i 3 på natten och skar kall gurka för att lägga på solbrännan - det hjälpte men till slut blev gurkan varm och nästa dag var gurkan slut.

"Var det du som åt upp gurkan?", hade Adilyn frågat Cornelia på morgonen och Cornelias rodnad hade avslöjat henne. Det var egentligen klockan 7 som marknaden skulle börja men folk började redan samlas och sätta upp sina stånd. Säljarna slogs om varendaste lilla millimeters yta till sitt stånd. Tjugotals människor kom bärandes på kartonger fyllda med saker som ska säljas. Om man koncenterade sig riktigt, riktigt noga kunde man urskilja små svettdroppar som rann nerför nacken och bildade en svettfläck på ryggen och rann nerför pannan och samlades i ögonbrynen. Cornelia gillade att granska och inspektera folk. Alla har en historia och ett liv hon inte känner till. Cornelia lade händerna bakom sin nacke och lutade sig bakåt. Små sandkorn kom sprättandes av folk som springer ner till vattnet och hamnade i hennes hår som låg utspritt omkring henne - men hon brydde sig inte. Hon skulle ända bada senare, hon skulle bara låta sin mage bearbeta lunchen. Hela hennes familj hade beslutat (mot Adilyns vilja) att för en gångs skull gå ner och tillbringa en eftermiddag på stranden innan marknaden skulle dra igång. Några fiskmåsar skriade och flög högt mot skyn, och Cornelia slöt trött ögonen och lät värmen smeka hennes kropp. Hon hade tagit på sig en vit tunn strandklänning med bikini under. Cornelia glömde bort hur många människor som egentligen bor i Little Mountains, det var som om de dök upp från ingenstans - de bara kryllade in, likt myror som fick syn på en stor sockerbit i skogen. De ända hon egentligen känner var de som bodde i samma samhälle som hon. Ljudet av vågorna som slog mot stranden hade en lugnande effekt på Cornelia. Trots värmen som strålade mot hennes kropp kände hon sig märkligt sval, som om om just hade tagit ett bad och höll på att torka.
"Cornelia? Vad säger du - är det inte dags att ta ett bad?" Cornelias pappa Kenneths röst avbröt Cornelia ur sina funderingar och fick henne att rycka till.
"Va? Va - vad sa du?", Cornelia var helt medveten om att Adilyn gjorde en retsam min bakom hennes rygg - men hon låtsades inte om det. Kenneth flinade och sa onödigt överdrivet, som om hon var döv;
"Jag. Frågade. Om. Du. Vill. Ta. Ett. Bad?" Cornelia skrattade och tog tag i Kenneth utsträckta hand och drog sig upp. Tillsammans vandrade de ner till stranden, den heta sanden stack under deras fötter och de var tvungen att springa innan fötterna var bortbrända.

Cornelia har alltid haft en bra relation till sin pappa, de liksom dras till varandra. Kenneth har alltid varit så avslappnad och lugn, liksom Cornelia. Angelica och Adilyn passar bättre med varandra, de är mer på gång och lätt stressade. Vågorna kom farandes mot dem och innan Cornelia hann fatta vad som hände var hon omkull slagen. Vågan hade slagit i full fart mot henne och hon tappade balansen och med en duns låg hon raklång på den grunda sandbottnen. Kenneth kluckande skratt hördes genom vattnet som dunkade mot trumhinnorna, och Cornelia kunde inte låta bli att dra på munnen. Hon kastade sig ut och lät sig omfamnas av vågorna. Cornelias syn på livet förändrades alltid när hon befinner sig under vattnet - allt ser så vackert ut. Man ser världen på ett helt nytt perspektiv. Solen trängde sig genom den klara vattenytan och det bildades små ljuskällor på botten av sandbottnen.

"Det är så vackert", flämtade Cornelia när hon dök upp på vattenytan. Hon hade försökt att göra sitt rekord i att hålla andan under vattnet - hon kom till 17 sekunder. Kenneth och Cornelia hade simmat längre ut och fötterna nådde knappt bottnen längre. Andfådd och flämtande stannade Cornelia upp. Medan hon fokuserade på att andas lugnt var hon tvungen att trampa med fötterna för att hålla sig över vattenytan.
"Är det för långt ut?", Kenneth flämtade minst lika mycket som Cornelia. Cornelia brydde sig inte att svara utan fokuserade på att andas, men Kenneth verkade förstå.
"Kom.", Kenneth sträckte ut sin hand. Hon greppade tag i den och tillsammans med mycket ansträngning simmade de tillbaka till stranden. Cornelias ben och armar värkte sen de blev omkull knuffade, små bränn sår täckte Cornelias armbågar och knän och saltvattnet gjorde det inte bättre, det var som om hon stod i brand!

"Är ni tillbaka nu?", frågade Angelica och inspekterade dem nyfiket av kanten på hennes nya solglasögonen.
"Japp, det är väldigt fina vågor där ute - nu skulle man ha med sig en surfbräda!" Kenneth blick förblev stilla vid horisonten, men han ryckte förvirrat till. "Mm, ja var var jag...? Just det!" Kenneth vände sig leende mot Angelica. "Glad bröllopsdag, älskling!" Det var då det slog Cornelia - hennes föräldrar hade varit gifta i 15 år idag! Angelica såg ut att ha glömt bort årsdagen lika mycket som Cornelia.
"Å", sa hon förvånat och en lätt rodnad spred sig över hennes kinder. "Öh, glad årsdag på dig med raring!" Cornelia hann skymta att Kenneths leende hade bleknat en smula innan han blev omfamnad av sig hustru.