Den magiska havsnäckan

Spontanresa till Grekland

Efter att ha ätit sig mätta utav fikat de tagit med sig återgick de till sitt. Angelica slätade ut sin "Hälsotidning" med tips om hur man går ner 5 kg på en vecka, Kenneth putsade sin surfingbräda, Adilyn låg på mage och solade och Cornelia återgick till sitt läsande. Trots tystnaden som i början nästan var pinsam hade de inte fräst, snäst eller bråkat ännu. Alla uppskattade att kunna sitta och fika utan några sura miner. Men till slut blev det för uttråkade att sitta stilla, så Adilyn och Cornelia gick ner till vattnet. Tystnad. Sedan öppnade Adilyn sin mun.

"Hrm, vill du bada?", frågade hon långsamt och granskade Cornelias ansikte. Först blev Cornelia bara glad, att ingen dum kommentar kom ur Adilyns ord som vanligt - men sen slocknade hennes lycka.

"Nja... jag vill... men mamma och pappa vill att jag "Håller mig på land".", förklarade hon och himlade irriterat med ögonen. "Jag förstår inte! Visst, pappa och pappa har all rätt att bli arga och ta tag i mina handleder - men så fort jag råkar på upprörd går jorden under!", sa hon ilsket och slog ut med händerna. Adilyn svarade inte först utan tittade fundersamt på vattnet och nickade sedan sakta.

"Hm, du har nog rätt. Det där med att de verkar ha större rätt att bli arga, det är lika för mig - så fort jag blir sur får jag 15 års fängelse...", instämde hon. "Och vad var det förresten det där med handlederna?", fortsatte hon frågande.

"Äh... det var inget. Jo, mamma tog tag i mina handleder - men hon släppte ju såklart... men jag fick panik och sprang ut.", erkände Cornelia och hörde själv hur barnsligt det lät, blev hon rädd av sin egen mamma? Men Adilyn visade inget tecken på att det var barnsligt, tvärtom, hon nästan chockad ut.

"Va? Varför gjorde hon det?"

"Bara för att jag kom hem försent, jag blev nästan rädd för en stund - hon såg galen ut! Precis som när du hade Cameron hemma hos oss för första gången!", anmärkte hon retsamt och knuffade Adilyn vänskapligt på sidan med sin armbåge. Adilyns släta ansikte sprack upp i ett flin och knuffade tillbaka.

"Sluta!", tjöt hon men man hörde tydligt att hennes röst var tjock av skratt. "Du sa ju att du inte skulle ta upp det igen, fast det var rätt åt dig - du ska inte kolla efter äldre killar. Du är bara ett barn! Ett pyttelitet barn!", skrattade hon och klappade Cornelias blonda huvud. "Men från det ena till det andra, var det därför du stack till stranden? Blev du allvarligt talat rädd?" Cornelia nickade generat på huvudet efter en stund, i vanliga fall skulle hon skaka på huvudet och ljuga - men eftersom man inte såg en skymt över överlägsenhet och retsamhet höll hon sig till sanningen.

"Ahh! Jag som typ trodde att du bara ville leka rebell och sticka!", förklarade Adilyn och slog skuldmedvetet handen för munnen. "Förlåt mig... Men berätta, jag vill veta av varenda detalj."

***

Förvånande nog avbröt Adilyn inte Cornelia en ända gång. Hon bara lät Cornelias mun oavbrutet forma sig och bilda nya ord och meningar. Så de stod bara där. Kenneth och Angelicas högljudda röster ekade ut över stranden - och om Cornelia och Adilyn inte var så djupt upptagna i sitt samtal skulle de hyschat sina föräldrar och fräst att de skulle vara tysta. Adilyns fundersamma blick blickade ut över vattnet som bildades till mjuka små vågor längst strandkanten. Då och då kastade hon en skeptisks blick bort till deras föräldrar, lite som om hon ville se om Cornelias berättelse var sann.
"Nå?", frågade Cornelia när hon berättat klart, och trots att hon bara från första början hade tänkt berätta om när hon flydde till stranden berättade hon om Alastair i samma vända. Varför skulle hon ljuga om Alastair och snäckan egentligen? Cornelia har trots allt inte gjort något som helst fel. Adilyn öppnade tveksamt sin mun, stängde den, slickade sig om läpparna och öppnade den med en viss osäkerhet.
"Tja..., vad vill du att jag ska säga?", fick hon till svar. "Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, allt låter helt skumt! Du är väl allvarlig nu? För jag orkar inte med "Skämt" just nu, okej?" Plötsligt såg Adilyn ut som vanligt, händerna på höfterna, ihopknipta läppar och skarp, hotfull blick. Cornelia kunde ibland själv nästan bli rädd över hur snabbt Adilyns humör skiftar.
"Va?! Nej! Såklart jag inte skämtar, är du allvarlig just nu? 'För jag orkar inte med skämt just nu, okej?'",citerade Cornelia sarkastiskt och i samma stund ryckte det i Adilyns mungipor.
"Äsch, jag skämtade bara!", utbrast hon med en nöjt leende fastklistrat på hennes fylliga, rosa läppar. "Såklart jag tror dig, trots att du låter heeeelt galen.", försäkrade hon när hon fick syn på Cornelias ilskan, skeptiska ansikte.
"Okej, men om jag låter 'heeeelt galen', varför tror du på mig då?", grymtade Cornelia sårat och sparkade till en liten sandhög intill hennes fötter så att sandkorn spratt omkring dem. Adilyn slutade skrocka och drog på sig sitt snällaste leende. Adilyn drog ursäktande bort en ljus hårslinga bakom örat och drog in Cornelia i en oväntad kram. Trots att Cornelia fortfarande kände sig lite sårad över Adilyns uttalande av att hon inte riktigt gav Cornelia den reaktion hon velat blev hon tagen av stunden. Det var en sån hastig vändning, och för omedelbart kände hon en stor tillgivenhet pumpa igenom kropppen. Adilyn och Cornelia brukar aldrig kramas, de fräser och bråkar mer med varandra än de skrattar och kramas. Cornelia kan faktiskt inte räkna alla gånger hon varit avundsjuk på alla syskon som skrattar, kramas, leker och har trevligt tillsammans. När hon var yngre brukade hon jämt tjata om att hon och Adilyn skulle ta promenader längst stranden och bara prata, men när Adilyn aldrig gav med sig gav Cornelia till slut upp sina försök.
"Jag tror på dig för du är min syster, och du är inte en sån person som hittar på massa konstiga historier för att få din mamma framställas som ett riktigt freak.", berättade hon och Cornelia kunde se hur Adilyn log, mest åt ordet "freak" men ändå. Och lite till Cornelias besvikelse släppte hon taget om henne och rätade smått generad till sitt sollinne.
"Vad säger du, ska vi bada lite? Nu när du sluppit ur ditt fängelse?", flinade hon och kände lite i vattnet. "Åhhh, vad varmt det är!"
"Ja! Man måste ju njuta utav sin frihet medan man kan.", svarade Cornelia och tillsammans, sida vid sida gick de tillbaka till Kenneth och Angelica för att hämta badkläder.

()()()()()()

Efter att ha bytit om vadade de ner i vattnet, eller, de kastade sig rättade sagt ner i vattnet. Men vattnet hade inte varit så varmt som Adilyn påstått, men det fick duga trots att Cornelia först fick gåshud.
"Ugh! Åhh, det är ju skitkallt!", skrek Cornelia och reste sig häftigt upp ur vattnet. Ett dämpad skratt hördes några meter bort där Adilyn låg och flöt.
"Äsch, sluta vara en sån drama queen! Det är skööönt, du behöver bara vänja dig!", hojtade hon och skvätte lite med fötterna. Cornelia mumlade någonting otydligt till svar, svalde och doppade sig igen men höll huvudet noga ovanför ytan. Rädslan för vattnet försvann i samma stund som hon kom ner till stranden, visst - vattnet kan vara en riktigt mardröm och har läskigt stora krafter som man bara kan drömma om..., men det finns ännu fler fina, roliga minnen utav vattnet som hon har än de dåliga. Men det var ändå bäst att ta det lite lugnt och vara uppmärksam.
"Man blir ju lite stel när man lever uppe i sitt fängelse på land!", ropade Cornelia tillbaka och började med rediga simtag simma mot Adilyn.
"Försök inte ljuga, du har alltid varit stel. Du har fått det utav mamma.", sa Adilyn tvärsäkert.
"Du menar freaket?", undrade Cornelia. De hade äntligen ett litet internskämt! Adilyn gav henne en blick och skrattade sarkastiskt.
"Haha, jättekul."
"Jamenvisst? Vi börjar få ett litet internskämt!", sa Cornelia, lite för hoppfullt, och lade sig på rygg. Adilyn svarade inte på det. "Hur går det förresten med Cameron? Har ni pratat något?", frågade Cornelia för att ha något att prata om.
"Vi pratade i morse, han är borta i Grekland med några kompisar hos deras släkt.", berättade hon med en lite ogillande ton. Cornelia glodde förvånat på henne.
"Va?", stötte hon chockat fram. "I Grekland? När stack han?", frågade hon och tittade nyfiket på sin storasyster.
"I morse, han ska tydligen åkt 20 över 4 på morgonen.", svarade Adilyn en aning stelt, vilket fick Cornelia att tveka om hon skulle ställa nästa fråga.
"Hade han inte berättat för dig?", frågade Cornelia försiktigt. Adilyn skakade nästan omärkbart på huvudet.
"Nej, han hade inte haft tid att berätta - de hade bara frågat honom och han hade spontant tackat ja. Vilken idiot..." Cornelia visste inte vad hon skulle säga, men hon förstod genast varför Adilyn var arg. Hon var uppenbarligen orolig, och de klart - det har hon rätt att ha, Cameron är en väldigt "Good looking" kille, och Adilyn har ingen koll på vad han har för sig där borta i Grekland. Men de ska trots allt gifta sig, man måste kunna lita på varandra.