Den magiska havsnäckan

Mannen vid det osynliga ståndet

Cornelia såg sig sakta omkring, ingen verkade bry sig om henne. Eller ståndet. En underlig tanke fyllde genast hennes huvud; tänk om ingen såg ståndet? Tänk om... munnen blev med ens torr. Hon tänker alldeles för mycket, till och med när hon befinner sig i ett underligt dröm tillstånd. Gåshuden började genast ta fart och hennes släta, mjuka hud knottrade genast ihop sig och en kall rysning spred sig genom ryggraden. Med vingliga, trevande steg började hon långsamt gå genom folkmassan. Alla intryck och ljud lät avlägsna i hennes huvud, som om de befann sig flera kilometer bort - allt utspelade sig i en dimma. En klar, fuktig dimma. Alla röster var frånvarande som om de utspelade sig på flera kilometers avstånd och de aldrig riktigt ville ta sig in i hennes hjärna. Allt lät mest som mummel.

Måste ta mig fram...

Tanken var det ända som hon riktigt kunde koncentrera sig på, den tryckte undan alla andra tankar, känslor och ljud. Alla hennes försök med att gå normalt var förgäves. Hennes ben var som spagetti och känslan av att benen sjönk minst en halvmeter genom sanden för varje steg hon tog kröp obehagligt verkligt genom kroppen. Denna känsla kan jämföras med att ha snurrat hundratals varv och sedan försöka gå normalt, allt är snurrigt och det känns som om man ska falla ihop när som helst. Bara ligga och låta sanden omsluka kroppen och bara vänta på att snurrandet skulle upphöra. Men tillslut var hon framme vid ståndet. I samma stund hennes händer greppade tag i bordskivan för att inte falla ihop försvann allting. Hon hörde ljudet av skrik, rop, skratt, prat, vågorna. Värmen hade lagt sig lite, fast det var fortfarande varmt och synen blev skarpare än någonsin. Chockad och förvånad blinkade hon med ögonen, rakt framför henne stod en man hon inte lagt märke till. Under denna intensiva stund hon kämpat för att nå fram hade hon bara haft ögonen på smyckena. Cornelia fortsatte stirra omedvetet på mannen, han var utländsk. Det såg man på långa vägar - han såg ut att kunna komma från Grekland eller något liknande. Från skillnad från alla de andra såg han hur lugn och sval ut som helst. Inte en svettdroppe glänste på hans panna och han verkade inte heller överansträngd över värmen. Han stod bara där och log mot henne, helt obekymrad över hennes intensiva stirrande. Lite av hans kolsvarta hår stack fram under fiskehattens kanter. Hans utseende skulle beskrivas som; kort, knubbig, lång krokig näsa med snälla bruna ögon. Hela han såg ut som en snäll, rolig morfar eller farfar som sitter i sin stol och berättar roliga historier för barn barnen eller tar med dem ut på fisketurer. Men när han öppnade munnen för att tala slutade hon genast att stirra. Hans röst var förvånansvärt vacker och djup.