Den magiska havsnäckan

En springtur i regnet

Hennes mamma och pappa kom hem strax därefter, de hade bara tagit en tur till affären. Veckan rullade på, allting flöt på som vanligt - eller..., nästan som vanligt i alla fall. Adilyn hade chockat skällt ut henne och kallat Cornelia "Idiot, vad tänker du med? Du kunde ha dött! Fattar du det, eller?!" när deras föräldrar berättat vid matbordet. Men var hon själv hade varit talade hon inte om, hon hade i alla fall aldrig kommit hem på natten därpå utan dök först upp vid middagstiden. Trots att ilskan, förnedringen och frustrationen över att hon fick skäll och inte Adilyn. Det är alltid hon som får skäll medan Adilyn lugnt kan se på. Men hon sa ingenting, som vanligt. Det vettigaste hon kunde göra i den stunden var att svälja ner den tunga klumpen i halsen, slå ner blicken och koncentrera sig på att äta. Ingenting annat, alla var tillräckligt uppretade ändå. Precis som i "Förr eller senare exploderar jag" när Grace blir frustrerad och säger till sina föräldrar att hon är som en levande granat, och förr eller senare exploderar hon".

***

Exakt 14 dagar senare den hemskaste måltid hon varit med om befann sig hela familjen, ännu en gång, på stranden. Men från skillnad till förra gången de gjorde det var det molnigt den här dagen. Cornelia vet inte riktgt varför de fick för sig att göra en picknick idag, men hon uppskattade att få komma ut till vattnet. Hennes föräldrar hade inte velat att hon var nära vattnet eller gick ner ditt själv de senaste 2 veckorna. De var rädda att hon skulle få för sig någonting. Först hade hon ingenting emot det, tanken på stranden var skrämmande hon fick henne att rysa till, så hon stannade snällt inomhus och försökt skött sig. Till en början i alla fall. Hon måste få vara ute, vid vattnet, eller var som helst vid det här laget - det är ett faktum. De borde veta det och acceptera hennes behov till frisk luft vid det här laget. Inte för att de höll henne inspärrad eller så, men hon fick inte gå ut själv. Sedan hade hon bara börjat känt irritation över sin brist på självständighet och blivit allmänt otrevlig och uppretad. "Skyll dig själv.", hade Adilyn mumlat när deras föräldrar inte kunde höra. Men nu var de påväg, till stranden med en fullpackad picknickväska full med läckerheter. Bara tanken på de maffiga ostmackorna, drinkarna, frukten och kakorna fick det att vattnas i munnen, men hon såg ändå såklart mer emot att få känna den salta lukten av vattnet. Från deras stora, vita villa som låg upphöjd på en kulle ringlade det sig en liten, otydlig stig ner till stranden som de gick nerför. Ett futtigt lager sand låg över marken och runt om stigen växte det höga, gula grässtrån som det brukar göra vid vattnet.

"Synd att det är molnigt, annars skulle man kunnat ha tagit ett bad...", muttrade hennes mamma Angelica medan hon stånkandes gick bredvid Kenneth som hade 2 styckena solstolar i händerna. De två andra delade bar Adilyn på (mot sin vilja), picknickkorgen bar hennes mamma och en väska som innehåller deras prydligt vikta filt fick Cornelia bära.

"Äsch, solen dyker nog upp snart. Dessutom är det nog skapligt varmt i vattnet utan solen.", svarade Kenneth fundersamt.

"Enligt väderleksrapporten skulle det i alla fall klarna upp till sol, det sa de i alla fall igår.", avbröt Cornelia och granskade roat sin pappa som nöjt nickade på huvudet, nöjd över att ha samma terori som väderlekstrapporterna. Innan Cornelia nöjt kunde återgå till att granska sin omgivning hörde hon ett ljudligt frustande från Adilyn.

"Vad?", frågade hon och rynkade ihop sin panna. Adilyn ansträngde sig inte att dölja sitt hånfulla leende utan höjde bara ögonbrynen mot henne.

"Vilken 13-åring ser på väderleksrapporterna?", frågade hon och sträckte på sig. Cornelia motstod att lipa genom att hastigt bita sig i tungan. Såklart, aldrig kan hon säga någonting utan att bli tillrätta visad.