Den magiska havsnäckan

Det osynliga ståndet

När klockans visare äntligen slog klockan 7 var det som en lättsamhet sköljde över Cornelia, allt såg ut som vanligt. Trots allt konstigt som inträffat under eftermiddagen släppte hon sina funderingar för en stund. Hon har hela sitt liv på sig att tänka och fundera..., varför ska hon söla tid på att fundera nu? Nu när hon kan njuta och ha det trevligt? Det var en lättnad att se att allting ser ut som vanligt när man har upplevt hela dagen som en underlig..., en riktigt underlig scen ur en bok.

*******************************************************************************Trots den tjocka trängseln av människor som trängdes på den ganska lilla ytan kändes det inte alls som om folk var för närgående. Jo, Cornelia försökte helst undvika stora, svettiga personer som flåsar henne i nacken eller skriker i örat på en. Hon hivade upp sin axelväska uppför axeln och såg sig omkring. De flesta stånden gick nästan inte att se pågrund av ett dussin personer som står samlade omkring, men det var lugnt. Hon var varit med på den här marknaden så länge hon kunde minnas - och av sina erfarenheter och minnen brukar ståndsägarna och säljarna alltid ha samma plats. Om hon var tvungen, skulle hon säkert kunna hitta dem i sömnen. Hennes blick letade sig över marknaden, pojken med glassen sågs inte till någonstans - fast det var nog egentligen inte så konstigt med tanken på hans längd. Hur lång skulle han kunnat varit? 140 cm kanske? Cornelia, om hon får säga det själv, har alltid ansett sig vara ganska duktig på att kunna avgöra och granska personers utseenden. Ibland kanske hennes blick fastnar på någon särskild, vid det här fallit Arn (eller hette han Arne?), brukar hon försöka bygga upp personen i huvudet och sedan måla av dem utifrån minnet i ett speciellt block hon har gömt under sängen. Med ett gäng andra böcker ifrån dagböcker, anteckningsböcker till lösenords-block. När hon tänkte efter var det ganska konstigt, att en trettonårig flicka letar efter en liten pojke med blicken när de inte ens har träffat. Men hon kan inte hjälpa det, det är så hon är.

Allt - precis allt befann sig på marknaden. Konstiga frukter, smycken, block, målar material, ukuleles, instrument, kläder, väskor, skor, blommor, fisk, böcker, peruker, masker och små vackra handmålade prydnader. Allt liknade en färggrann prick. Den mjuka sommarluften var fylld av rop, skratt, stoj och skrik. Små barn i 9 till 13 års åldern sprang omkring och jagade varandra och i händerna höll de olika typer av vapen. Cornelia kikade nyfiket efter barnen som snabbt försvann in bakom ett annat stånd. Då och då kunde hon urskilja deras skuggor eller skepnader som smög omkring - inte på ett otäckt sätt - tvärtom. Det såg riktigt roligt och underhållare ut. Vad hon hade tänkt att köpa hade hon planerat länge. Det hon inte hittade förra gången skrev hon upp och bestämde sig att försöka hitta den här gången om det fortfarande var nödvändigt. Det var ännu en bok hon hade gömd under sängen; en "inköpsbok" där hon prydligt och tydligt skrev upp vad hon behöver och ska köpa. Fast just nu låg den inte gömd i det dolda, dunkla mörkret under hennes säng utan i ett tryggt förvar i hennes axelväska tillsammans med plånboken. För att inte stoppa "trafiken" av människor skyndade hon sig snabbt vidare. Den varma kvällsluften låg som en osynlig slöja över platsen, längtan till att kasta sig ut i de svala vågorna kliade i hela kroppen. Känslan av att låta sig omfamnas av vattnets svala, klara yta spred sig omedelbart genom kroppen. Hon måste ta en simtur, annars kommer hon bli galen! Men längtan till vattnet försvann omedelbart. Lika snabbt som ett fönster som krossas av en sten som kommer flygande genom luften. Hennes blick hade omedvetet där hon stod stannat upp på ett stånd. Det lilla ståndet låg ihoptryckt mellan 2 andra stånd och på bordsytan vilade några av de vackraste smyckena hon någonsin sett. Alla smyckena var gjorda av snäckor, pärlor och andra vackra ting från vattenvärlden. En underlig sak hon inte reflekterade, det var att från skillnad från henne som var som försjunken i en djup trans, verkade ingen lägga märke till ståndet. Alla människorna passerade det utan att ens rikta en blick på den, det var som om de inte såg den - som om den inte existerade i deras ögon.