Den magiska havsnäckan

Fiskarna

Cornelia stirrade stumt på det ärrade, grova ansiktet som log mot henne. Det såg inte mänskligt ut. Från mannens stora, utstående ögon gick det ett smalt sträck tvärs över den krokiga näsan och slutade vid hans mungipa. Det var ett ärr, och inte ett sånt där futtigt litet är som man får utav ha ramlat omkull och skrapat sin arm på en liten, vass sten. Det här var ett riktigt ärr som alla skurkar och bad ass har i filmer. Automatiskt tog Cornelia ett steg bakåt, inte för att vara oförskämd - utan för att hon blev så ställd. En ansträngd hostning från sin mamma fick Cornelia att vakna upp ur sina tankar.
"Hrm, det här är Kapten Wallwick, Cornelia.", presenterade Angelica mannen för henne. Av någon anledning verkade hennes mamma undvika att se på honom utan fortsatte titta på Cornelia med en blick som inte gick att tyda.
"Hej.", log mannen som tydligen skulle heta "Kapten" Wallwick.
"Det var han som hittade dig på stranden.", förtydligade hennes pappa med en skrovlig stämma men kastade en tacksam blick åt Kapten Wallwick som nickade instämmande.
"Jajamensan. Det var jag det.", svarade han med en skrovlig, hes stämma som fick Cornelia att haja till. Cornelia tvingade fram ett blekt leende då hon var ur stånd att tacka honom. Men han verkade förstå när han uppfångade hennes blick.

"Ingen orsak, jag kunde ju inte lämna en liten tös ensam på en strand direkt!", skrockade Kapten Wallwick men det fanns en allvarlig nyans i hans blick. "Jag brukar alltid ta en morgon promenad längst stranden när dimman har lagt sig där för att friskna till och orka med dagens arbete, det har kommit ovanligt mycket fångst på senaste tiden - fiskarna verkar nästan dras till oss... som om de är rädda och flyr från någonting..." Han tystnade en stund och hans blick var som borta, irisen och pupillen var som de skulle... men det var någonting med hans blick - det var som om ett tjockt lager dimma vilade sig ovanför ögonhinnan... han befann sig någon annanstans samtidigt han satt på trästolen i deras kök. Cornelia granskade nervöst hans blick när han inte sa någonting, och det var som just när hennes mamma skulle ta till orda som han öppnade sin mun.

"Det var en ovanligt tjock dimma imorse, så jag fick för mesta delen treva mig fram. Och så såg jag dig, ligga där som en porslinsdocka i sanden. Först trodde jag att du var död, men sen såg jag att du andades."

Cornelia kände hur hennes mammas och pappas blickar brände i nacken på henne, men hon fortsatte bara att stirra på Kapten Wallwick som nu hade lagt en tung, hårig hand på hennes axel. Tyngden tvingade ner hennes axel en aning och Cornelia lade märke till att hans händer var fulla av skrubbsår och att ett lager smuts vilade under de ojämna naglarna. Han biter på naglarna, det syndes klart och tydligt. Men Cornelia kunde inte klandra honom, han verkar ha ett tufft jobb - han har förmodligen ingen tid att försöka få jämna, hygieniska naglar. Det har hon försökt, men inte till någon större framgång - hennes tänder hamnar omedvetet bland hennes naglar.

"Du får ta det försiktigt nu i framtiden, flicka lilla. Stranden kan bli en farlig plats om man befinner sig där vid fel tidpunkt. Tack för kaffet, Angelica och Kenneth. Måste kila." Med dessa ord sagda reste han sig hastigt upp så att stolen höll på att vackla omkring, men han hann fånga upp den i sista stund. Angelica tog förvånat ett steg åt sidan för att släppa ut honom.

"Men... ska du redan...?"

Han svarade inte på en gång utan fortsatte in mot hallen och med ett kraftigt ryck ryckte han upp dörren och släppte in en sval, våt vind. Utanför rörde sig molnen rytmisk mot söder, det såg ut som om någon spolade fram tiden som på film och fick molnen att röra sig i denna hastighet - men det gjorde ingen. Vädret betedde sig till och med konstigt, om vädret till och med är underligt fick det henne att bli illa till mods.

"Japp, plikten som Kapten kallar på mig. Ha en bra dag, och du?" Kapten Wallwick vände sig om i dörröppningen och riktade ett av de utstående ögonen mot Cornelia. Han log ett leende vilket fick hans gula tandrad med ett dussin gluggar efter utdragna tänder att blotta sig. "Försök att sova i din egen säng i fortsättningen."

***