Den magiska havsnäckan

Ilskna blixtar

Cornelia vet inte riktigt hur länge hon satt där och funderade utan att kunna slita blicken från halsbandet som vilade i handen. Den var sval, trots värmen som låg som ett tjockt täcke över den lilla staden. 1 timme eller 3? Vad spelar det egentligen för roll? Det skulle helt enkelt inte gå att gå hem utan att ha tänkt klart! Det skulle göra henne galen, att sitta inne och försöka tänka, inomhus finns det alldeles för mycket distraherade saker... Medan att tänka utomhus är som ett skönt lugn, en stillhet. Då och då hade hon blivit avbruten i sina tankar av förbipasserade människor som frågat om hon är okej, men så fort hon nickande eller mumlade "ja, tack." Gick de igen. Trots att det var ganska självklart att de inte brydde sig så mycket, och att de frågade av ren artighet och att de hade en plikt att fråga - var hon tacksam över att de gick så fort. Hon ville helst inte bli störd, men var tacksam över deras frågor. Som hon betyder någonting. Människorna runt marknaden började sakta tunnas ut och stånds ägarna började diskret gäspa och plocka undan. Snart var det slut, den årliga marknaden. Marknaden hon har sett fram emot ett helt år nu, snart är det förbi. Snart när den sista lämnat marknaden och de sista borden är undanplockade... Är det över. Då är det dags att längta ännu ett år, men en känsla som vilade i magen talade om för henne att hennes inställning till marknaden aldrig kommer bli densamma.

***

När den sista samling människor tackade för sig och begav sig hemåt med fullpackade kassar av saker de köpt förstod Cornelia att det är bäst att bege sig hem. Hennes föräldrar börjar säkert bli oroliga, visaren på hennes armklocka visade klockan tio i 11. Hur mycket hon än letade i sitt minne kunde hon inte komma ihåg att hon varit borta såhär länge ensam. På en marknad. Hon lät sina finger toppar smeka den hårda snäckskalet innan hon slöt handen helt och släppte ner den tillbaka i sin lilla påse. En gång hade en plötslig vindpust dragit förbi henne vilket resulterade att påsen följde med - men en vänlig gammal man hann fånga den och lämnade tillbaka den till henne.

"Här, den måste ha följt med vinden.", hade han lett han och lade den lilla påsen i hennes hand.
"Ja, tack så mycket.", hade hon svarat och besvarat hans leende.
"Är du här ensam? Har du tappat bort dina föräldrar?", frågade han plötsligt med en underton av oro men hon hade bara skakat på huvudet.
"Nej! Jag är här ensam, jag satt och funderade.", svarade hon ärligt och pekade mot platsen hon satt på. Han förstod och hans rynkiga gamla ansikte bröts upp i ett brett leende.
"Det är bra det, ta vara på din tid att fundera på nu som ung. För sen när du är gammal finns det ingenting annat att göra." Och med de orden hade han lämnat henne, precis som Alastair - men tvärtom.

Hon hade haft rätt. De var i själva verket rasande.
"Var har du varit?!", nästan skrek hennes mamma så fort hon klev över dörr tröskeln.
"Ta det lugnt! Vid marknaden.", svarade Cornelia förskräckt, men Angelica vägrade lugna sig.
"Till klockan 11?", frågade hon skeptiskt onödigt högt. "Allvarligt, vart har du varit?", krävde hon att få veta. Egentligen hade hon aldrig planerat att bli så här arg, utan ta allt lugnt och förklara att hon bara varit på stranden och funderat. Som hon sa till den gamla mannen.
"Jag sa ju det! På stranden!", sa hon ilsket och kände ilskan blossa upp inom henne.

"Och vad hade du där att göra så länge? Du kan ju inte bara ha suttit där i flera timmar."

"Faktum är: jag gjorde det faktiskt. Kan du inte lugna ner dig lite? Jag är hemma nu."

Och där brast det. Angelicas redan ilskna ansikte antog en mörkare röd nyans och ur hennes ansikte blixtrade det blixtar som Cornelia var noga med att undvika.

"Ska jag lugna ner mig?! Har du inte en blekaste aning om hur orolig jag varit? Du är bara 13 år, för sjutton! Tänk om något hade hänt dig?"

"Men det gjorde det inte.", försvarade hon sig med. Hennes mamma öppnade munnen men stängde den igen.

"Gå. Upp. På. Ditt. rum.", var det ända hon fick igenom den lilla springan mellan tänderna.

"Va?"

"Nu!", fräste Angelica ilsket och tog ett hårt grepp runt hennes handled. För stunden förstod inte inte Cornelia att det var hennes kärleksfulla mamma som stod där med blixtrade mörka ögon, blottade tänder och högrött ansikte. Om hon skulle slappna av sin arm skulle hon säkert glida ur greppet och fly, men det var egentligen ganska löjligt - varför skulle hon vilja fly från sin mamma? Istället försökte hon slita sig loss.

"Släpp mig! Vad håller du på med?", utbrast hon när greppet hårdnade runt armen. Vid det här laget gjorde det riktigt ont, och det obehagliga med det hela var att hennes mamma inte verkade reagera på hennes ord - som om hon befann sig i någon sorts trans. Innan rädslan och skräcken hann överväldiga Cornelia helt släppte hennes mamma greppet. Med en flämtning, en chockad blick som vandrade från sin mammas uttryckslösa ansikte och de rödaktiga märkena från hennes mammas naglar som grävt sig in i huden vände hon sig tvärt om och sprang med dunkande hjärta igenom dörren och försvann ut i mörkret.

=====================================================================================Hejsan!

Det är Lunnan, som vanligt, hehe ;)

Så här har ni ännu ett kapitel, men jag har en fråga; hänger ni med? För jag gör det knappt i handlingen. Tycker ni att det är spännande eller konstigt med alla underliga beteenden och situationer hon möter på? Men jag lovar att ni kommer fatta någon gång. Och just det! Det här är 1000 faktiskt det längsta kapitlet jag har skrivit tror jag! Med det här lilla meddelandet blir det exakt ord! Oftast brukar det nog vara runt 600-800 ord tror jag, haha!

Hoppas ni får en fantastisk dag!

//Lunnan :)