Den magiska havsnäckan

Marcos glada gäng

"Adilyn! Adilyn!", hojtade Cornelia och viftade energiskt med armarna för att få hennes uppmärksamhet. Hennes ilska mot Adilyn var som bortblåst och det ända hon kände när hon såg henne var; lättnad. Inte för att hon trodde att et hade hänt henne någonting men det var bara skönt att träffa någon som inte var sur på henne. Visst, det är Adilyns fel att Kenneth är arg på henne..., men... ja. Dessutom var Adilyn arg på Kenneth och hennes mamma. Inte Cornelia. Adilyn lade först inte märke till henne pågrund av att hon stod med ryggen vänd mot Cornelia, men ansiktet däremot var vänd mot gäng ungdomar. De skrattade glatt och skämtade högljutt. Hon verkade i alla fall vara på bättre tankar just nu. Cornelia kunde inte låta bli att dra på munnen när hon märkte att alla ungdomarna bar stora solglasögon i olika färger. De alla rörde också munnen på samma sätt; väldigt överdrivet. Tyvärr råkade solbränd kille med uppknäppen grön skjorta (med korta ärmar), svart krulligt hår och neongröna solglasögon få syn på Cornelia som ensam, vid en palm, och flinade uppenbart mot en gäng ungdomar som var betydligt äldre än henne själv. Killen kastade en förbyllad blick på Cornelia, petade på Adilyn och nickade menande mot henne. Adilyn verkade först inte förstå vem hon var men tillslut stelnade hennes leende - ett dåligt tecken.

***********************************************

"Vad håller du på med?!", röt Adilyn och drog Cornelia avsides. "Varför står du och flinar som en idiot? Du skämmer ut mig! Vad vill du?" Cornelia skulle just försvara sig men ur sin mun slapp ett kvidande ut.

" Aj! Sluta, förlåt!", viskade hon och drog sig loss. "Jag vinkade på dig, men du såg inte mig. Och dessutom... aj!", sa hon ännu en gång. "Varför måste du vara så hårdhänt?"

"Svara mig; varför sitter du och flinar?", frågade hon med en irriterad röst, och fast hon hade på sig solglasögon kunde Cornelia urskilja ilskan blixtar som hon utstrålade.

"Förlåt.", upprepade hon. "Jag kunde inte låta bli - det ser så roligt ut! De alla har färgglada solglasögon på sig.", förklarade hon och log ett brett leende åt gruppen som besvarade den. De alla såg riktigt trevliga ut.

"Ey, Adilyn! Ska du inte presentera oss?", hojtade ännu en solbränd kille med kastanjefärgat hår. Han likaså de andra gav ifrån sig höga, glada skratt och vinkade åt Cornelia och Adilyn. Adilyn kopplade genast på sitt glada, söta leenden men blängde på Cornelia (när ingen såg) med en blick som hon väl känner igen. Det var "nu-hade-du-tur" blicken.

"Kom då.", muttrade hon nästan ohörbart och drog med sig Cornelia till gruppen. Cornelia kunde inte låta bli att känna ett sting av nervositet när de väl var framme. De alla var så långa och gamla. Inte gamla så att de har rynkor och spelar bingolotto utan de var bara gamla jämfört med henne. Hon gissar att de är ungefär mellan 18 till 22.

"Hej!", log Adilyn tillgjort och lade en arm runt Cornelia. "Det här är Cornelia, min syster." Allas blickar var fästa på Cornelia vid det här laget, av någon underlig anledning såg alla riktigt förtjusta ut.

"Hej.", log hon osäkert, hur skulle man bete sig i den här situationen. När ho vinkade åt Adilyn ville hon prata med ändats Adilyn. Hon ville inte hamna i gruppens centrum.

"Hey!", svarade de alla andra. En efter en skakade de hand eller kramade om henne samtidigt de presenterade sig.

"Kaj."

"Katie."

"Samuel."

"Dennis."

"Joey."

"Lilly."

"Lee."

"Lucy."

"Marco."

Killen med det svarta, krulliga håret var den sista med att presentera sig. Det var han som hette Marco, det passar honom. Cornelia kunde inte låta bli att tycka att alla hade väldigt coola namn, Kaj, Katie, Samuel, Dennis, Joey, Lilly, Lee, Lucy och Marco. Riktiga hippie eller hipster namn om du frågar henne. Eller; Samuel och Dennis kanske inte är så coola - men de passar dem. Killen med det kastanjefärgade håret var Samuel.

"Jaså, det är alltså du som är Adilyns syster, vi har tjatat om att få veta vem du egentligen är - men Adilyn har alltid lyckats undvika ämnet, den fulingen!", skämtade Dennis som hade sandfärgat kort hår och rufsade till Adilyns hår. Egentligen vet Cornelia att Adilyn inte tycker om när folk gör så pågrund av att hon vill ha prydligt, felfritt hår men hon måste väl hålla masken antog Cornelia. Alla i den här gruppen verkar vara väldigt coola och avslappnade. De andra instämde i ett vänligt skratt, Adilyn också - men hon såg väldigt obekväm ut. Cornelia kund inte låta bli att känna ett stygn av nedstämdhet - vadå 'lyckats undvika ämnet'? skäms hon över henne eller varför undviker hon att visa henne för hennes kompisar? Är hon konstig på något sätt? Är hon pinsam? Frågorna satte igång att snurra i hennes huvud men hon trängde genast bort dem och instämde i skrattet. Men hon slutade genast när hon hörde hur falskt det lät. Visst det var bara ett skämt, varför tog hon så illa upp? Hon måste väl kunna ta ett skämt? Men någon ting djupt inom henne säger att det inte bara är ett skämt... 

*******************************************************************************