Ska vi slå vad?

Kapitel 1

Aulans dova sorl avbröts hastigt av ett hjärtskärande ljud när rektorn lyckats föra micken alldeles för nära högtalaren medan svetten rann ner för hans panna. Det var första skoldagen efter sommarlovet, vad fanns det att stressa över innan skolan ens börjat?

Första dagen efter sista sommarlovet. Sista gången jag skulle sitta i den här aulan... Det pirrade till i magen av förväntan. Visst, det var två terminer av slit kvar men vi var alla sistaårselever nu vilket betydde att snart skulle gymnasietiden vara över.

"Där är du ju, jag trodde vi skulle träffas utanför." Julia satte sig med en duns ner i stolen bredvid mig med en väska i knät lika stor som om hon tänkt resa jorden runt.

"Messade ju att jag hade gått in", sa jag och höll upp mobilen.

Vi hade känt varandra sedan vi gick i årskurs ett och varit oskiljaktiga sedan dess. Jag kunde inte låta bli att le ett till synes obefintligt leende när jag tänkte tillbaka på vår första skoldag ihop. Så små, så pirriga, så ivriga på att bli vuxna. Ja, man blir vuxen när man börjar skolan, det var i alla fall vad mitt blott sjuåriga jag trott där och då. Vilken besvikelse det blev... Jag var nu arton år och vuxen i alla juridiska avseenden men-

Sorlet försvann, rektorns röst försvann, till och med Julias viskade tjatter försvann när ett spöke från det förflutna uppenbarade sig fyra bänkrader ner. Det kan inte vara möjligt... Han ska inte vara här. Inte nu. Läpparna och munnen blev alldeles torra, hjärtat och pulsen rusade så hårt i bröstet och svettpärlor började sakta bryta fram i pannan. Vad fan gör han här?

"Hallå? Lyssnar du ens?" viskade Julia men gav mig en undrande min när jag mötte hennes blick. "Hur mår du egentligen, du är likblek."

"Bra, det är bara så förbannat varm här inne", mumlade jag och torkade mig lätt om pannan.

Det var inte direkt en lögn. Värmen i aulan steg för varje sekund men det var inte det som fått mitt blod att koka... Men koka av ilska? Eller chock? Kanske båda delarna. All den positiva energi jag byggt upp inför den här dagen rann nu långsamt ut med varje ny svettdroppe som trängde fram i pannan. Visst, man kunde aldrig riktigt förutspå framtiden om man nu inte jobbade som medium kanske - vilket jag absolut inte gjorde - men att se honom sitta där... Det hade jag aldrig kunnat gissa i min vildaste fantasi.

"Här, drick", sa Julia och tryckte upp en termos precis under näsan på mig med en oidentifierad vätska i.

"Och det här är?" sa jag något skeptiskt medan jag försiktigt luktade på innehållet.

"Sluta nu vara så misstänksam, det är kaffe", sa hon lätt med jag hann se den roade glimten i hennes ögon.

"Kaffe och?"

"Och kanske något annat gott. Kom igen, du darrar ju som ett asplöv. Du behöver lugna nerverna lite och första skoldagen är ingen riktig skoldag, det vet du lika bra som jag och vi är sistaårselever. Vi kan göra vad vi vill."

Jag kunde inte låta bli att himla med ögonen och vänligt avböja hennes hemmamix av kaffe och... något. Det var verkligen Julia i ett nötskal; Oövervinnelig till motsatsen bevisats. Innan hon hunnit protestera mot mitt avböjande höjdes rektorns röst i ett högt; "Välkommen tillbaka alla elever, det här ska bli vårat bästa läsår hittills. Nu kör vi!"

Jag skrattade till medan vi reste oss upp från stolarna, tur någon här inne höll modet uppe i alla fall. Trängseln var så påtagligt att med myrsteg rörde vi oss sakta framåt mot utgången igen. Pulsen som nu lagt sig rusade på nytt när jag stannade tvärt precis vid ingången. Julia som gått precis framför mig märkte aldrig hur jag tvärnitade mitt i steget och stod som förstenad när Alexander och några andra killar från klassen passerade förbi mig... och Alexander. Alexander, Alexander, Alexander.

Hans namn gick rundgång i mitt huvud och om hjärtat varit på väg ut ur kroppen tidigare så låg det bokstavligen nu på golvet framför mig och blödde. Okej, det var kanske att överdriva men att se honom igen efter två år, tvåhundratrettioen dagar och... Jag sneglade diskret ner på mobilen jag höll krampaktigt i handen; Sjutton timmar. Det var som om jag upplevde min värsta mardröm om och om igen.

"Tess! Kommer du?" ropade Julia, men det var inte bara hennes ögon som nu stirrade på mig. Självklart hade Alexander hört henne och nu vänt sig om mot mig.

Även om alla som befunnit sig i aulan hade hört henne ropa mitt namn ville jag sjunka genom golvet. Hans blick brände sig fast vid mig och hur mycket jag än försökte svälja förblev halsen torr. Det varade bara en sekund. Men en sekund var nog för att få hela min värld i gungning... och det visste han. Det var precis så det hade varit mellan oss för alla dessa år sedan. Hur var det möjligt att han fortfarande hade den effekten på mig?

För att lyckas behålla lite av min värdighet sträckte jag på mig och gick med självsäkra steg bort till Julia. Jag var över honom sedan länge. Det störde mig att jag reagerat som jag gjort, men det var nog på grund av chocken över att se honom igen. Borde inte han vara på väg till någon storklubb utomlands? Som den lovande hockeyspelaren han är. Var det inte därför han hade flyttat från den här lilla byn från första början? Eller var det på grund av mig?

Lätt skakade jag på huvudet. Det spelade ingen roll varför han en gång flyttat härifrån, och det spelade än mindre roll varför han nu plötsligt var tillbaka. Han betydde ingenting för mig längre och skulle aldrig någonsin göra det igen... Det högg till i bröstet men jag bara fnös högt för mig själv. En gång för länge sedan hade jag gett honom mitt hjärta, gett honom mer än så. Men mitt hjärta var nu åter mitt och där skulle det stanna. Alexander var inget mer än ett par slött slipade skridskor.