Ska vi slå vad?

Kapitel 25

Efter några minuters promenad stod jag nu andfådd utanför Julias port. Irritationen över killarnas beteende hade lagt sig en aning men oron över Julias ton i rösten när jag ringt gnagde i magen. Varför hade hon inte ringt mig? Hon som alltid var den glada, i alla fall för det mesta, hade varit kort och dryg. Visst, hon hade en sida som inte många fick se. Utom jag då.

När jag hämtat andan en kort sekund slog jag in portkoden och började gå upp för de stenklädda trapporna. Utan att varken knacka eller plinga på dörren öppnade jag med ett högt 'hallå'. Inget svar. Ropade 'hallå' igen medan jag sparkade av mig skorna som om jag precis blivit fem år igen och någonstans ifrån hördes ett dovt mumlande.

"Vad gör du?" frågade jag i dörröppningen in till hennes rum.

Julia satt hopkrupen på sängen omlindad av inte bara ett täcke. Det var täcke, filtar, gosedjur och godispapper till förbannelse.

"Jag hatar killar. Visste du det? Visste du att killar är grunden till allt ont här i världen. Om killar inte fanns, ja då skulle världen vara en bättre plats. Det är så enkelt, bort med dem bara."

"Jimmy överdrev inte när han sa att du var sur", mumlade jag och smög mig försiktigt fram mot sängen, Julia var helt klart på krigsstigen.

"Har du träffat Jimmy? Mördade du honom, snälla säg att du mördade honom!"

"Jag anser mig själv inte som någon assassin så tyvärr nej, han lever sitt bästa liv skulle jag tro", sa jag med ett flin och satte mig bredvid henne. "Varför är du arg på Jimmy?"

"Gissa tre gånger, eller vänta. Gissa en gång och du vinner jackpot", muttrade hon och la huvudet mot min ena axel.

"Ärligt gumman, jag har ingen aning. För att han är ett svin? Som alla andra män, om jag får tillägga."

"Något i den stilen", mumlade hon snyftande.

Jag kände Julia utan och innan, men jag kände även Jimmy. De två hade haft ihop det otaliga gånger genom åren. De två höll ihop, även fast det officiellt inte var ihop. Alla visste det, alla visste att de var ett par oavsett vad någon av dem påstod. Så, vad kunde Jimmy nu gjort som fått Julia att dissa alla killar på vår planet?

"Tänker du berätta vad allt handlar om?" sa jag men fick en djup suck till svar.

"Jimmy har legat med en tjej."

Jag gjorde allt i min makt för att inte flämta till. "Seriöst? Har han sagt det?"

"Nej men, han var här igår du vet för att jobba med projektet, och ja med det menar jag skolprojektet och tillfredsställ-Julia-projektet. Men så skulle han gå ut en sväng för att röka. Fett äckligt och jag har bett honom att sluta. Men så lämnade han sin mobil här, om det var medvetet eller inte låter jag vara osagt men jag kunde inte låta bli. Tänkte jag skulle få se nå fula snaps typ men så ... Där var det, eller tjejen, eller manslukerskan - inte fan vet jag. Tror jag kan ha sett henne någonstans men ingen jag kände igen direkt sådär."

"Men vänta, vadå? Han pratar med en annan tjej? Du vet att det inte är samma som att ligga med någon."

"Ja, men det det var en nakenbild med tuttar all over the place och texten; vill ha dig igen. Blir nog inte mer tydligt än så eller?"

"Aj. Det var tydligt, jag håller med. Men har du frågat Jimmy om det, om vem det är?"

"Naturligtvis inte. Jag ... Jag vill typ inte ens veta", snyftade hon. "Jag menar, jag trodde jag var den enda för honom. Du vet ... Tydligen hade jag jävligt fel."

"Är det inte läge att du faktiskt berättar för honom vad du känner? Ni kan tramsa på hur mycket ni vill men du är ju kär i honom, och har alltid varit."

"Jag kan inte, inte nu. Det är som om han varit otrogen, fast vi inte är tillsammans. Men det gör så ont i hjärtat att ens tänka mig honom med något annan. Jag orkar inte, kolla bara på allt godispapper ... Det förklarar allt!"

"Att du tryckt i dig halva kiosken är en sak, men hjärtekross är något annat. Om du inte säger hur du verkligen känner, hur ska någon som Jimmy då fatta att han är en idiot? Ursäkta ordvalet, men du vet vad jag menar."

"Ja, jag vet, han är en idiot. Men jag älskar honom. Så, då har jag sagt det. Jag älskar Jimmy, den jävla idioten."

Jag kunde inte låta bli att skratta till bland allt det sorgliga. Det var ingen nyhet direkt - att hon älskade honom. Men det var första gången på alla är som hon faktiskt sagt de tre magiska orden högt. Det högg till i bröstet för henne, hon visade sig sällan svag. Om jag vetat om det här när jag träffade Jimmy hade jag inte bara skällt ut honom, förmodligen även vågat mig på en rak höger. Ingen sårade min vän ostraffat.

"Ska vi kastrera honom?" mumlade jag så hon skrattade till och satte sig upp igen.

"Jag hade gärna gjort det, tro mig. Hur gick det för dig då, jag hade helt glömt bort att du träffat Alexander."

"Ah, kastrering är kanske inte högst upp på den listan men officiellt är vi vänner. Eller, vi ska väl försöka vara vänner. Eller vänner och vänner ... Jag vet inte, men det var mer eller mindre vad han sa - Han vill att vi ska vara vänner."

"Idiot, jag säger ju det. Alla killar på denna planet är idioter."

"Kanske, men han har också kanske rätt. Det är kanske vänner vi ska försöka vara. Vi har väl haft vårat lilla roliga antar jag , som blev allt annat än roligt. Så varför riskera att hamna där igen?"

"Lite väl många kanske i den meningen?" sa hon så jag himlade med ögonen. "Men vad känner du då?"

"Jag vet inte, ena stunden när jag är med honom så slår mitt hjärta så hårt att det känns som om det ska spricka. När han var hos mig sist, när vi bara låg tätt ihop så kändes allting så perfekt, som om ..."

"Som om vadå?"

"Som om det var han och jag igen. Vilket det inte var och som det definitivt inte är just nu. Jag kan ju inte tvinga honom att gilla mig igen. Det är ett stort steg att han ens vill att vi är vänner. Fram tills för bara ett tag sedan har det känts som om jag är den person på planeten han hatar allra mest."

Vi satt tysta en stund medan vi lyckades hitta några godisbitar som än inte hunnit landa i Julias mage. Medan orden från våra berättelser sjönk in allt mer blev allt lite gråare. Hur kunde allting ha blivit så komplicerat på mindre än ett par timmar?

"Så vad tycker du att vi ska göra nu?" mumlade jag med en suck.

"Enkelt, vi båda behöver nya killar. Jag är trött så svansa runt bland killar som inte uppskattar oss."

"Är det så enkelt, tror du?"

"Såklart det är", sa hon och kastade av sig täcket. "Se på oss, sitter här och tycker synd om oss själv. Nej, det duger inte. Jag fixar det här, lita på mig."

Vips var den gamla Jullan åter i sin stjärnglans. Ögonen avslöjade att sanningen i hennes ord inte riktigt stämde överens med verkligheten. Hon var sårad, men om jag kände henne rätt skulle ingen tid gå till spillo att rätta till den sorgen.

Ibland önskade jag att hon tillät sig själv att vara ledsen. Men, om hennes lilla idé om nya killar skulle få henne på bättre humör så varsågod. För mig lät det inte lika enkelt, tvärtom, snarare början på en katastrof.