Ska vi slå vad?

Kapitel 2

Julia hade rätt i att första skoldagen inte var någon riktigt skoldag. Och tur var väl det... Inte bara att jag dränerats totalt av att se Alexander igen, det räckte på långa vägar för en dag. Nästan för en hel livstid. Han var sig lik, men ändå så olik - äldre såklart - men fortfarande den samma på något sätt. I alla fall till utseende.

Hans mörka, lite lätt lockiga hår låg fortfarande tjockt längs med nacken under kepsen och de där klarblå ögonen jag en gång drunknat i... Ja, han var precis lika snygg som han alltid varit. Snyggare. Det gjorde ont att erkänna, och jag ville inget hellre än att förneka det fast han var inte den enda som vuxit upp. Det hade även jag. Men visst fan sved det lite extra att se honom igen.

Men det var inte allt, efter att ha gått och satt mig i mitt gamla klassrum, på min gamla plats fick jag reda på att han nu skulle gå i samma klass som mig. Lite som pricken över i:et på det hela. Det var nästan för mycket för att ens kunna ta in. I två terminer! Varje dag, från och med nu skulle jag ha honom i min närhet vare sig jag ville eller inte. Och med närhet menade jag att han nu satt fem platser bort från mig, längst bak i klassrummet med resten av hockeykillarna.

Halva skolans lag - även halva byns så kallade A-lag - gick i samma klass och nu när Alexander uppenbarligen var tillbaka, det säger ju sig själv. Självklart att han nu skulle gå i samma klass som de andra killarna i laget... Det borde jag ha kunnat räkna ut. Han var en lovade hockeystjärna - något den här byn saknat sedan han flyttat härifrån om man ska vara ärlig - så han hade säkert bara klivit in och valt helt själv i vilken klass han skulle gå. Speciellt om han la på den där charmen som bara han hade... Det var i alla fall så jag mindes honom. Undra om han visste att jag gick i den här klassen?

Att han glömt bort mig kunde jag stryka från listan av alla förvirrande funderingar som plötsligt dykt upp när det gällde honom. När han hört mitt namn och sett mig där i aulan kom han ihåg mig precis lika tydligt som jag mindes honom. Men vad hade han känt när han sett mig? Hade han känt något överhuvudtaget? Förmodligen inte... Vi var ett avslutat kapitel på en berättelse som knappt hunnit börja.

Jag sneglade på Julia som satt bredvid mig på en av bänkarna ute på skolgården. Hon satt med slutna ögon och ansiktet uppåt mot solens värmande strålar. Om hon bara visste... Jag hade aldrig berättat för henne om min korta men intensiva romans med Alexander för över två år sedan. Inte berättat det för någon. Det hade varit vår hemlighet och så skulle det förbli. Det var länge sedan nu men vi hade haft en sommar tillsammans, en sommar jag aldrig skulle glömma. Tro mig, jag hade försökt.

"Jag är grymt sugen på att bada, är inte du det?" mumlade Julia sömnigt.

"Bada? Har du fortfarande sommarlov eller?" sa jag retfullt och skrattade till.

"Du, jag kommer bada tills isen lägger sig, det vill jag lova. Kom igen nu, vi drar ner till Viken bara du och jag. Snälla?"

"Visst, men då måste vi åka och hämta badkläder först."

"Säger vem?" sa hon utmanande när det glittrade till i hennes ögon innan hon reste sig upp.

Jag kunde inte låta bli att skratta till när jag också reste mig upp och följde efter henne till bilen. Viken - eller Vikaalasjön som den egentligen hette - var en plats vi åkt till många gånger förut, långt ifrån de vanliga badstränderna som fanns i närområdet. Okej helt ärligt, det fanns en riktig badstrand i byn som alltid var full av människor så fort solen visade sig. Men kunde man tänka sig att ta sig lite längre bort fanns fina sjöar och källor långt från all offentlighet.

Efter en dryg halvtimmes bilåkning svängde Julia av vid en liten grusväg. Skogens höga tallar omringade oss ju längre in vi kom på den smala vägen. Fast vi satt instängda i bilen, spelandes alldeles för hög musik, kunde man nästan ta på tystnaden utanför. Det var något trolskt över de norrländska urskogarna, och jag älskade det.

När vägen nått sitt slut och bilmotorn slagits av satt vi en stund och blickade ner mot det klara vattnet som låg framför oss. Från bilen var det en kort stig innan man var framme vid själva sjön. Det var ingen lång vit sandstrand direkt, knappt någon strand alls. Karga bergsklippor som formats av naturen omringade Vikaalasjön. Fast jag bott här hela livet blev jag lika tagen varje gång av den vyn.

"Du hade rätt, det känns fortfarande som sommarlov", sa jag med ett snett leende när vi klev ut ur bilen.

"Vet jag väl, så länge det är midnattssol är det sommarlov."

"Sommar i alla fall", mumlade jag roat och försökte ta mig ner längs den klippiga stigen utan att snubbla.

Jag hade varit här så många gånger förut, både med och utan badkläder men det pirrade till lite extra i magen när plagg för plagg lämnade min kropp. Det var som om vi gjorde något förbjudet, livrädda för att bli påkomna.

Samtidigt var det så befriande att få känna vattnets isande kyla träffa den nakna huden. Det var precis vad jag behövde. Fast läpparna darrade av det kalla vattnet tog jag några simtag ut i sjön innan jag vände mig på rygg, slöt ögonen och bara flöt in i tystnaden.