Ska vi slå vad?

Kapitel 19

Den korta promenaden hem tillsammans med Kim hade inte varit helt outhärdlig, nästan så jag skulle kallat den för trevlig. Inte för att jag hoppades på att behöva göra det allt för ofta, han och jag ... Nej. Inte för att jag trodde han var genuint intresserad av mig, fram tills i lördags hade vi knappt pratat med varandra annat än under skoltid.

I en djup suck la jag mig raklång över sängen med blicken upp i taket. Hur hade jag lyckats hamna i den här situationen? Drama. Mitt liv kändes som ett enda stort drama. Inte för att det egentligen var speciellt dramatiskt men känslan i kroppen sa att det här bara var början på ett långt trassligt garnnystan.

Med mobilen i handen försökte jag komma på hur jag skulle framföra min idé till Alexander. Jag hade ingen lust att bara få ett kort nej. Det var verkligen en bra idé och jag skulle göra allt i min makt för att få min vilja igenom. Det som slagit mig under promenaden hem med Kim - och ja, jag hade inte kunnat sluta tänka på Alex - var hur just Alex hade fått tag i mitt nummer? Jag hade inte kvar samma som när vi umgicks ...

Enkla svaret var att han förmodligen hade frågat någon i laget men ändå. Det lät så självklart, som om han haft numret hela tiden men aldrig tagit sig för att skriva något till mig. Och varför skulle han? Nu var vi mer eller mindre tvingade att jobba ihop, annars hade vi ingenting med varandra att göra. Inte nu längre åtminstone.

Suckande satte jag mig upp och sträckte mig efter mobilen. Var han en kille som uppskattade humor? Eller var han en tråkig torris som bara ville ha ren fakta. Det var helt klart en chansning, men att skoja lite med honom kanske skulle lätta upp den bistra stämningen mellan oss.

Till Alexander 16:41
Mr. Bogart.
Min avsikt gällande uppgiften vi tilldelats är att vi tillsammans framför en kortare pjäs.
Hälsningar Ingrid.

Jag kunde inte låta bli att skratta till. Jag kanske hade extremt torr humor. Men det var i alla fall humor. Jag tvekade inte bara en eller två sekund innan jag till slut skickade smset, vägde för och nackdelar med formuleringen. Att det var ett skämt måste han väl förstå. Eller? En del av mig ville inte ha något svar, ett nej skulle betyda att jag skulle behöva komma på ett annat sätt att övertala honom. Men oavsett vad så skulle ett svar visa om han hade humor eller inte. Förmodligen inte. Alex hade numera mörka åskmoln hängandes över sig.

Från Alexander 16:46
Nej.

Muttrandes en och annan svordom la jag mig raklång över sängen igen. Hade jag förväntat mig något annat? Nej ... Egentligen inte. Men det var irriterande. Noll humor! Det var ju inte som om han kommit med någon idé själv. Ett kort nej. Vad betyder ens det?

Till Alexander 16:48
Men jo! Ge mig en chans att förklara hur jag tänker, tror det kan bli riktigt bra.

Från Alexander 16:48
Förklara då.

Med en frustrerande fnysning stirrade jag bara på de två orden. Hur skulle jag kunna förklara allt på ett sms? Inte för att jag egentligen hade någon plan i hur vi skulle göra pjäsen, men han gjorde det ju inte lättare för mig med noll positiv respons. En pjäs var som ett konstverk, inte skrev Picasso ner exakt hur han skulle måla i ett sms! Jag hatade ordet i sig men ett sånt här projekt krävde brainstorming.

Till Tråk-Alex 16:53
Våra karaktärer är med i en film byggd på känslor. Behöver jag säga mer?

Det var nästan att jag höll andan i väntan på att han skulle svara. Antagligen så skulle han förstå vad jag menade, Casablanca skulle vi aldrig kunna göra rättvis i en tråkigt uppsats, eller så skulle han själv få komma på en bättre idé. Det var trots allt han som valt karaktärerna.

Sekunder och minuter kändes som timmar. Det var knappt att jag vågade blinka medan jag tomt stirrade på skärmen. Tänkt om han inte kommer svara. Snabbt la jag den tanken åt sidan. Han skulle svara, han hade inget val för oavsett hur vi gjorde så skulle vi behöva jobba tillsammans.

Från Tråk-Alex 17:01
Ja, du kommer behöva säga mer. Speciellt om vi ska göra en jävla pjäs ...

Fast irritationen fortfarande bubblade i kroppen skrattade jag till. Hoppsan. Kanske att han hade lite humor ändå. Ovanligt torr humor. Men ändå humor. Med ett leende kliade jag mig lätt i pannan. Det hade gått betydligt enklare att övertala honom än jag trott. Visst att han med all säkerhet skulle protestera och avsky allt från och med nu. Men vi skulle göra det, det var det viktigaste!

Till Tråk-Alex 17:03
Vi kommer att göra succé! Så, hur gör vi nu?

Från Tråk-Alex 17:03
Ingen aning, det var din idé.

Jag kunde inte låta bli att himla med ögonen. Han skulle inte ge något gratis i alla fall. Men det spelade ingen roll. Om man bortsåg från min motspelare så var det här ett drömprojekt. I alla fall ett drömprojekt om vi lyckades genomföra det som i min fantasi. Nu var det bara att kasta sig ut, det gick inte att komma ifrån att vi skulle behöva umgås så ...

Till Tråk-Alex 17:05
Du kan väl komma hem till mig när det passar, så börjar vi där. Okej?

Återigen höll jag andan en kort sekund. Det dröjde flera minuter innan de små prickarna i pratbubblan syntes. Frågan var bara vad jag skulle få för svar. Han hade varit hemma hos mig ett fåtal gånger tidigare, men det var som sagt många år sedan. Och helt ärligt, om vi ändå måste ses utanför skolan så hade jag hellre honom hemma hos mig än att behöva åka hem till honom och hans familj. Det var jag inte redo för, jag skulle nog aldrig bli redo för att möta dem igen.

Från Tråk-Alex 17:12
Vi ses på några minut ...