Ska vi slå vad?

Kapitel 5

Det var svårt att släppa Julias ord; Ska vi slå vad? Visst, jag hade inget emot oskyldiga vadslagningar men när det gällde Alexander så var ingenting oskyldigt. Inte i min värld. Om och om igen fördes min blick mot honom, det spelade ingen roll om det var i klassrummet, i matsalen eller ute på skolgården. Var jag än befann mig så var han ständigt i min närvaro. Om än på håll.

Vi hade inte pratat med varandra än, och skulle förmodligen aldrig ha gjort det heller om det inte varit för Julias vadslagning... Undvek han mig med flit? Förmodligen. För honom var det som om jag inte existerade. Förutom de få sekunder våra blickar hittills mötts. Då var som om tiden och universum plötsligt stannade upp. Han kunde tränga sig igenom min försvarslösa mur på en sekund...

Hur skulle jag då lyckas genomföra en vadslagning som inte var något mer än en fånig lek? Jag skulle inte vinna något på det, inte mer än att få behålla min hemlighet för mig själv. Och förhoppningsvis behålla mitt hjärta intakt. Men var det verkligen värt det? För det var det som var risken, mitt hjärta. Han hade redan krossat det en gång, var skulle hindra honom från att göra det igen?

Julia trodde att jag ville ha hämnd efter det som hände vid Viken, och visst... Det var väl den största anledningen till att ens gå med på en vadslagning, i alla fall utåt sett. Vilket kändes rätt töntigt. Men vad var alternativet? Berätta sanningen om mig och Alexander?

Bitade på ena nageln sneglade jag bort mot hockeygänget som satt och flamsade tre bord bort i matsalen. Samlade kraft. Kanske var det just hämnd jag behövde för att få ett riktigt avslut. Men inte för det som hänt i Viken - det struntade jag i - utan en ljuv hämnd för all den smärta han orsakat mig en gång i tiden.

Mitt liv hade färgats av hans svek och hade format mig till den människa jag var idag. I alla fall på det känslo- och kärleksmässiga planet. Det Julia sagt var ingen lögn. Jag dejtade inte och jag hade aldrig haft någon pojkvän... sedan Alexander.

Som om han läst mina tankar stirrade han nu rakt mot mig, med samma bistra min som tidigare. Han såg så mörk och farlig ut, som den badboy han redan utnämnts till. Jag kunde förstå det till viss del, mystik och hemligheter omslöt honom som ett skal. Klart det var spännande i ett litet samhälle som detta.

"Jaha, Tessan lilla, hur går det med vadet?" sa Julia roat så jag fnös högt. "Pratat med honom än?"

"Och när skulle jag ha hunnit det menar du? På riktigt, menar du allvar med vadslagningen?" muttrade jag och hoppades innerligt att hon skulle säga nej.

"Blodigt allvar, men kom igen nu, det är bara på skoj. Om du nu inte vill få honom att bli kär i dig - gud förbjude - så kan du väl ligga med honom för det, min älskade vän, det är något du vinner på."

Jag kunde inte hjälpa att sätta vattnet i halsen av hennes ord så jag hostade till, kippandes efter luft. Det här blev ju bara värre och värre.

"Jag tänker inte ligga med honom, punkt!" väste jag. "Dessutom behöver jag inte en kille för att... Ja, du vet."

"Det är bara för att du aldrig har testat, men om du säger det så."

Hettan som sköljde över mig var svår att dölja, jag var förmodligen lika röd om kinderna som en solmogen tomat. I Julias värld var jag fortfarande oskuld. Och ju mer jag tänkte på det ju dummare kände jag mig som aldrig berättat sanningen för henne.

Som så många gånger förr kunde jag inte låta bli att snegla bort mot Alexander och killarna igen. Mörk och farlig... och galet snygg, det fick jag ge honom. Så kanske var det den enkla vägen ut ur vadet, sex. Ett enkelt sätt att kunna gå vidare med mitt liv. Sex var inte detsamma som kärlek... Dessutom skulle det inte vara första gången som jag och-

Innan jag hunnit avluta meningen i mina tankar reste sig hela hockeygänget upp och jag blev plötsligt väldigt medveten om att jag suttit och stirrat på dem som ett fån.

"Okej, men om jag bara ligger med honom en gång, är vadet över då?" viskade jag och vände mig mot Julia som sken upp i ett slugt leende.

"Visst, om du nu tycker att sex med honom är hämnd så absolut. Men om du backar ur, då är du skyldig mig en kaffe om dagen till studenten, deal?"

"Vad skulle det annars vara menar du? Än ren hämnd?" sa jag med en lätt harkling och reste mig upp.

"Ja du, säg det", började hon roat och följde efter mig ut från matsalen. "Men som sagt, en kaffe om dagen."

"Ja du sa det, och ja det är en deal. Men inte ett ord om det här till någon, okej? Jag vill inte ha en massa skvaller på byn innan jag ens hunnit prata med honom."

"Det är ingen risk", viskade hon kort och knep ihop med läpparna.

"Vad?" sa jag och med rynkad panna vände jag mig långsamt om bara för att bokstavligen mötas av en vägg som tornade upp sig framför mig.

"Alexander", sa jag andlöst när hans blick borrade sig in i min.

"Tess..."

Mitt i dimman av hans uppenbarelse kunde jag nästan känna hur han försökte forma ord, ord som aldrig lämnade hans läppar. Tystnaden mellan oss var så påtaglig att Julias diskreta harklande var det enda som hördes.

Lika snabbt som han dykt upp var han borta och jag stod kvar som fastfrusen i golvet. Han hade pratat med mig, i alla fall sagt mitt namn. Men han, det var han som hade tagit första steget. Men ett steg till vad då?

"Jaha, det där gick ju bra... Hämnd sa du?" mumlade Julia med och lätt skratt och lämnade mig ensam kvar i korridoren.