Ska vi slå vad?

Kapitel 20

Chockad - minst sagt - flög jag upp från sängen. Alexander kommer hit, han kommer hit nu! Det var inte riktigt så jag hade menat när jag skrivit att vi skulle ses för att planera. Jag hade väl mer tänkt att någon gång framöver att vi skulle bli tvingade att träffas. Men inte idag, inte om några minuter.

Rummet var lika stökigt som vanligt. Typiskt. Inte för att jag skulle ha tid att städa undan allt fast Alex skulle väl knappast bry sig. Svettpärlorna hade börjat tränga fram i pannan så jag torkade snabbt bort dem med ena handen medan jag aningen kaotiskt slängde in alla kläder som legat på golvet i garderoben och under sängen. Det fick bli ett senare problem.

Mitt i virrvarret hann jag reflektera över spegelbilden som stirrade tillbaka på mig, förmodligen med ett brett hånflin. Jag hade definitivt sett bättre dagar. Fan också. Jag hade inte tid att byta kläder och jag hade inte tid att sminka om mig. Jag hade definitivt inte tid att ta en dusch. Jag hade inte tid med någonting för samtidigt som jag sparkade in den sista tröjan under sängen ringde det på dörrklockan. Han är här.

Hettan som redan gjort sig påmind sköljde över mig på nytt när jag med skakiga ben gick bort mot hallen. Jag hann precis fram till dörren när det plingade igen. För en kort sekund tog jag ett djupt andetag med ena handen på handtaget. Nu fanns det ingen återvändo.

Med ett halvhjärtat leende öppnade jag sakta dörren men till min stora förvåning var det inte Alex som stod där. Grannen från huset bredvid stod framför mig med en bister min och en rätt nöjd katt under armen.

"Han har grävt i mina rabatter igen och tidigare idag la han en död mus på min bro."

Jag fick bita mig i tungan för att inte brista ut i skratt. Katten i fråga var min käraste Glenn - Glenn Fågelvän. Det var inte första gången han terroriserat grannen. Glenn var femton år gammal och socialare än vad som ansågs vara nyttigt hos en katthatande granne. Fast ärligt så hatade gubben inte katter, åtminstone inte min katt. Lite nu och då hade jag sett de två sitta i solen och mysa tillsammans. Även om han aldrig skulle erkänna det.

"Jag ska ta ett allvarligt snack med honom", sa jag och tog Glenn i min famn när jag möttes av ett kort grymtande.

När grannen gått sin väg gav jag Glenn en menande blick men fick bara ett kort jamande till svar innan han bröt sig loss och sakta svansade in mot köket, garanterat nöjd över dagens eskapader. Med ett lätt skratt skakade jag på huvudet. Precis när jag var på väg att stänga dörren igen svängde en bil upp på infarten. Alexander. Jag hade i stunden helt glömt bort att han skulle komma.

Som om livet gick i slow motion stod jag på verandan och bara stirrade på honom från när han klev ut ur bilen till att han långsamt kom gående mot mig. Han var här.

"Ska vi stå här ute hela kvällen eller?"

Jag blinkade till och insåg att jag mer eller mindre stod som en fågelholk i dörren.

"Självklart inte, kom in", sa jag och öppnade dörren på vid gavel så att han kunde passera.

För en kort sekund fyllde hans doft alla mina sinnen och jag slöt ögonen när kroppen spann lika behagligt som när Glenn fått grädde till middag. Skärp dig Tess! Han är bara här för projektet, ingenting annat.

"Jag vet inte riktigt var vi ska börja men vi måste ju börja nånstans", sa jag med en lätt harkling innan jag nickade att vi skulle gå bort till mitt rum.

Han sa ingenting utan följde bara efter mig med händerna i byxfickorna, sådär nonchalant som bara vissa killar kunde. Det var som om det bara hade det i sig, oavsett situation. Så avslappnat men ändå med en sådan spänning att pulsen rusade okontrollerat runt dem. Det kunde inte bara vara jag som upplevt det. I och för sig hade jag bara känt det i Alexanders närhet ... men ändå.

Väl inne i mitt rum ångrade jag att jag någonsin nämnt att vi skulle ses utanför skolan. Vi hade lika bra kunnat göra det vi skulle göra under lektionstid. Det var inte första gången vi varit ensamma här. Sist var som sagt för flera år sedan och då hade vi ...

"Du har ju varit här förr så", sa jag innan jag hunnit stoppa orden.

Vad ville jag ens ha sagt med det? Åh, kommer du ihåg när du var här sist, vi hade sex och var superkära. Det var inte läge att börja traska längs någon memory lane. Innan jag hann säga något dumt gick jag fram och öppnade fönstret, det var alldeles för varm i rummet och jag hade nog svårt att andas som det var.

"Ja ... Jag vet", sa han till slut och satte sig halvt tillbakalutad på sängen. Inte sängen!

Jag kunde inte stoppa det. Stoppa minnena. Bilder från förr spelades upp framför mina ögon. Han och jag, tätt omslingrade under täcket. Det här var verkligen den sämsta idén jag någonsin haft. Plus, han var ännu snyggare nu, det kunde jag motvilligt erkänna. Alltihopa blev plötsligt så självklart, som om han hörde hemma i min säng. Med mig.

"Vi kanske skulle börja med att skriva upp lite stödpunkter så vi har något att utgå ifrån", sa jag och satte mig på skrivbordskanten, så långt ifrån sängen som möjligt.

"Visst, men en pjäs? Är du seriös?"

"Ja absolut. Jag tror verkligen att vi fixar det. Tänk typ att vi gör en tio minuter sketch eller något. Inte några tre timmar på Dramaten."

Det blixtrade till i hans ögon och ett litet leende letade sig fram i hans mungipa. Farligt, farligt, farligt. Bara hans existens gjorde det svårt att greppa tag om verkligheten. I den här farten skulle vi inte klara av att genomföra den första meningen av en dialog. Nej, det dög inte. Jag sträckte mig efter blocket och en penna för att sätta igång. En gång i tiden hade vi varit hormonstinna tonåringar som inte kunnat slita oss från varandra. Idag ...

Utan att fortsätta min egen tanke, det skulle bara göra saken värre, rätade jag på mig. "Vad tror du om vi väljer en scen ur filmen och gör vår egen tolkning på den?"

"Om du säger det så, men då borde vi nog se filmen en gång först ... Så vi vet vilken vi ska välja."

Pennan som vandrat mellan mina fingrar föll i golvet. Se filmen? Bara han och jag? Det var väl det mest logiska med tanke på vad vi faktiskt skulle göra och visst, det kanske inte var något klassiskt "Netflix och chill" men ändå. Hade jag kunnat måla hela mitt rum till en enda stor red-flag ... Behöver jag säga mer?