Ska vi slå vad?

Kapitel 22

Lirkande försökte jag få fram matteboken som naturligtvis låg längst bak i skåpet. Varför är det alltid så? Det man mest av allt vill ha är det svåraste att komma åt. Tanken fick mig fnysa. Aningen dramatiskt kanske men det gällde tydligen både skolböcker som killar.

Efter Alexanders rusat ut från mitt rum hade jag inte hört ett ord från honom. Han hade inte ens svarat när jag skickat sms. Idag var första skoldagen efter händelsen så han skulle behöva träffa mig - Vare sig han vill eller inte. Men jag var inte förvånad ... Eller lite faktiskt, för ett kort ögonblick där i min säng hade jag trott att vi kommit över den bro som hårt vaktades av gammalt groll. Det var uppenbart bara önsketänkande.

"Vad håller du på med?"

Med en sur blick vände jag mig om mot Julia. Det kunde väl en apa räkna ut. Med ett sista irriterat ryck så jag nästan ramlade baklänges fick jag ut matteboken och smällde igen skåpet.

"Mattelektion", sa jag. "Boken var tydligen lite sugen på det som jag. Påminn mig är du gullig om att jag måste städa skåpet."

"Det är noterat. Så, berätta nu."

"Berätta vad?" mumlade jag och började gå bort mot klassrummet.

"Okej, jag börjar om. Kan du vara så snäll och berätta vad som hände efter det att du träffade Alex i ishallen, du vet efter vi fick projektet och ja, ni två måste jobba tillsammans."

"Jaha, du menar det ... Inte alls mycket", sa jag med en lätt harkling när vi klev in i den halvfulla salen.

"Inte? Det var ju tråkigt att höra", började hon och satte sig ned på stolen bredvid mig med en - aningen aggressiv - duns. "Men jag vet att du ljuger så ... Varför ljuger du för mig?"

Men en djup suck vände jag mig mot henne så att inte resten av människorna som satt där skulle höra. "Okej jag ljuger, men inte för att jag vill ljuga för dig. Jag har bara ingen lust att prata om det, speciellt inte nu."

"Varför inte? Sedan när har du brytt dig om mattelektionerna?"

"Sedan ... Jag bryr mig visst om matte, okej?" sa jag men fick bara ett höjd ögonbryn till svar. "Ja, jag har pratat med honom, vi har träffats och ja, vi har faktiskt sett filmen tillsammans i min säng. Nöjd?"

"Inte ens i närheten, men berätta mer. Vad hände? Lite smek och hångel? Sex?"

Nu var det min tur att höja på ögonbrynen. "Vi såg film."

"Film och ..."

"Och ingenting. Vi såg filmen ... sedan stack han utan ett ord", sa jag med en suck. "Och efter det har jag inte hört ett ljud."

"Förbannade karl, varför gjorde han det?"

Jag var precis på väg att öppna munnen när håret på mina armar reste sig. Jag behövde inte vända mig om för att veta att Alex och gänget kommit in i klassrummet. Det förvånade mig en aning att han faktiskt var i skolan eftersom han då behövde se mig igen. Och prata med mig.

"Tess? Varför stack han bara?" viskade Julia och sneglade över min axel mot killarna.

"För att Kim messade mig och frågade om vi skulle ses typ."

Jag studsade nästan ur stolen när Julia hostade till som om hon satt något i halsen. Var det verkligen så förvånande att någon ville träffa mig? Visst det var Kim, och visst det hade nästan aldrig hänt att någon frågat mig om att ses men ändå.

"Sorry, men seriöst? Du och Kim?"

"Lägg av, vi gick samma väg hem och vägen är till för alla. Jag kunde inte direkt säga att han inte fick gå där och att han inte fick gå med mig ... Äsch, det låter mer komplicerat än det är, men efter det så skickade han ett sms om vi skulle göra det igen. Ett sms jag aldrig svarat på by the way."

"Drama ... Du vet att jag älskar drama och du ringde inte mig, det gillar jag inte men okej. Så vad händer nu då?"

"Jag vet faktiskt inte. Alex pratar uppenbarligen inte med mig och jag pratar inte med Kim så antar att vi är tillbaka på ruta ett."

"Var inte så säker på det", mumlade hon med ett snett leende och blicken åter över min axel.

Häftigt drog jag efter andan och där stod Alex nu med händerna i fickorna och gungade lätt på hälarna. Hur länge hade han stått där? Förmodligen inte allt för länge får då hade Julia ryckt i handbromsen. Hoppas jag.

"Ja?" sa jag med en frågande min.

Det tog all min kraft att försöka hålla pulsen stadig i väntan på att han skulle öppna munnen och säga något. Det var trots allt han som hade kommit fram till mig, alltså ville han säga mig något? Eller vill han bara stirra på mig? Det var nära att jag skrattade till av den tanken, det hade inte förvånat mig men något kändes väldigt ... annorlunda.

"Vad gör du efter skolan?" sa han till slut och kliade sig lätt i pannan.

"Va? Efter skolan? Öhm, inget speciellt tror jag. Eller vad tänkte du?" stammade jag förvirrat. Det var det sista jag hade väntat mig att han skulle säga eller fråga.

"Möt mig utanför ishallen", sa han kort och innan jag ens hunnit uppfatta orden hade han vänt sig om och var redan tillbaka hos de andra killarna längst bak i klassrummet.

"Jag fattar inte hur du orkar", mumlade Julia med en fnysning så jag vände mig om mot henne igen.

"Det är ju inte som om jag har så mycket att välja på, eller hur? Vi ska göra projektet, antar att det var det han menade med att vi skulle ses."

"Kanske, kanske inte. Men det är precis det jag menar. Jag fattar inte hur du orkar. Ta bara mig och Jimmy - Vi vet var vi har varann, vi är inte tillsammans men vi ligger med varann och vill vi börja ligga med andra så säger vi det, inga känslor inblandade."

"Ha! Akta så inte tungan trillar av för det där är ren lögn och det vet du. Jag skulle kunna slå vad om att ni gifter er en vacker jag och får en massa barn för skulle Jimmy säga att du var hans flickvän officiellt så skulle du falla ner på knä för honom och förklara din kärlek."

"Gumman, jag står redan ofta på knä för hans skull", sa hon retsamt så jag låtsades hulka. "Men du har fel, jag är inte kär i honom."

"Om du säger det så, men alla vet att du är hans flickvän - inofficiellt."

Och med det var diskussionen över då läraren tacksamt drog igång lektionen. Det var dock svårt att hålla fokus. Var och varannan sekund for mina tankar till Alexander som inte satt mer än ett par meter bakom mig. Pirret i magen fick nervositeten att kittla i kroppen. Jag ville inte bygga upp några förhoppningar, det var förmodligen bara projektet han ville prata om, men det var han som kommit fram till mig. Det var han som ville ses efter skolan. Det var han.