Ska vi slå vad?

Kapitel 14

När jag tagit de sista stegen mellan mig och Alexander tryckte jag ena pekfingret i bröstet på honom. Jag skulle aldrig erkänna att det gjort ont, han var hårdare än sten och rörde sig inte en millimeter. Hans fortsatt svarta blick blängde ner på mig men jag vek inte undan blicken. Inte den här gången.

"Du har ingenting med mig eller mitt liv att göra, så gå", sa jag kort, men hjärtat rusade i bröstet. 

"Nä just det, stick för fan", sa Kim som nu lät uppriktigt irriterad. 

Alexander släppte mig aldrig med blicken medan jag fortsatt höll mitt ena finger mot hans bröstkorg. Jag ville dra åt mig handen men det var omöjligt. Vi hade varit nära varandra inne i skrubben vid ishallen men att känna honom, om än en liten del av honom, fick pulsen att rusa. Precis som förr ...

"Följ med mig ... snälla", mumlade Alex, så tyst att bara jag hörde.

"Varför då? Du vill ju inte ha något med mig att göra", sa jag drygt och hickade till medan det snurrade om i huvudet. Kanske att drinken nått sin fulla potential för ju fler sekunder som gick, desto vingligare blev benen trots att jag stod still.

"Vad är det frågan om, känner ni varandra eller?" sa Kim, som jag helt glömt bort stod bakom mig.

"Nej!" sa jag kort, utan att vända mig om. "Vi känner inte varandra, inte nu längre."

Jag hörde själv hur uppgiven och nästan sorglig rösten lät men jag kunde inte hjälpa det. Den här diskussionen och Alex plötsliga uppenbarelse hade tagit all min energi och plötsligt var jag tröttare än på länge. Det här skulle bli en kul kväll, men det här var allt annat än just kul.

Motvilligt tog jag bort fingret från hans bröstkorg, rätade på ryggen och pressade mig förbi honom där han stod mitt i dörröppningen. Jag tänkte inte följa med honom, och innerst inne var jag tacksam att inget mer hade hänt med Kim än ett oskyldigt strul.

I vardagsrummet pågick festen som om jag aldrig lämnat. Julia dansade, mestadels med Jimmy, och skrattade. Hennes genuina skratt fick mig alltid att le men inte nu. I ett misslyckat försök att vinka henne till mig satte jag mig ner i soffan. Det var färdigdansat för min del. Egentligen ville jag bara gå hem och dra täcker över huvudet men vi skulle ut, och kanske att det skulle göra den här kvällen rolig igen.

Då och då sneglade jag bort mot hallen och sovrumsdörren som fortfarande stod på glänt. Vad jag visste hade varken Alexander eller Kim kommit ut därifrån. Jag ville inte bry mig men önskade för en kort sekund att jag var en fluga på väggen för att höra vad dem pratade om, hockey förmodligen.

Med en lätt fnysning tog jag och upp mitt drinkglas som fortsatt stod orört där jag lämnat det. Den var fortfarande inte speciellt god men vad gjorde det?

"Tess!" ropade Julia och tog ett par vinglade steg mot mig innan hon ramlade ner i soffan. "Vilken fest! Har du kul?"

"Kul skulle jag inte påstå ... Jag hade rätt kul med Kim men så kom Alex och förstörde alltihopa."

Julia vek sig nästan dubbel av skratt så jag höjde frågande på ögonbrynen. "Vad skrattar du åt?"

"Åt det uppenbara! Grattis gumman, du sitter åter i förarsätet. Släpp handbromsen nu och kör plattan i mattan."

"Vad pratar du om? Hörde du inte vad jag sa? Kvällen är förstörd och det på grund av en kille som-"

"Som vill ha dig så det svartnar i ögonen", avbröt Julia med en road glimt i ögat. "Jag må vara full men du skulle sett Alex när du dansade, han kunde inte sluta titta på dig. Vad tror du han gjorde när du gick iväg med Kim? Jag trodde han skulle köra näven genom vardagsrumsbordet."

"Lägg av nu, du behöver inte driva med mig", muttrade jag, fast det fladdrade till i magen. Om hon drev med mig nu skulle jag köra näven genom vardagsrumsbordet.

"Visst, jag kan driva med dig men inte den här gången. Jag lovar. Slappna av, Alex vill visst ha dig, jag tror bara att han inte insett det än. Killar du vet."

I samma stund som som hennes ord sjönk in kom både Alex och Kim ut från sovrummet. Jag kunde inte låta bli att snegla mot dem. Deras miner avslöjade inget men Alex gick direkt fram till Jimmy som fortfarande stod och hoppade till musiken, viskade något kort i hans öra innan han vände sig om och gick bort till hallen och på några få sekunder var han borta.

Kim passerade mig där jag fortfarande satt i soffan utan en blick. Det var som om jag aldrig existerat, än mindre som om det mellan oss aldrig hade hänt. Vilket var en lättnad. Med lite perspektiv på händelsen hade det varit en härlig stund, men fullt tillräckligt.

Med ett djup andetag rätade jag på mig. "Jag måste gå."

"Varför det nu? Kvällen har ju precis börjat och vi ska ju på krogen", sa Julia besviket.

"Vi hörs imorgon, ha så kul ikväll", sa jag och reste mig upp.

"Svikare!" ropade Julia efter mig, men jag kunde höra den roade tonen i hennes röst. Hon visste precis varför jag var tvungen att gå. 

Frågan var bara om jag väntat för länge. Utanför porten drog jag jackan som jag lånat av Jula hårdare runt kroppen. I min iver att lämna festen hade jag lyckats ta på mig mina högklackade skor, de var de enklaste att hitta i röran och nu var det bråttom. 

Var hade Alexander tagit vägen? Han kanske redan var halvvägs hem. Var det nu än är? Vad jag kunnat lista ut bodde familjen hemma i Alex farmors hus. Men helt säker var jag ju inte och så desperat var jag definitivt inte att jag frivilligt skulle knacka på den dörren. Aldrig.

Vinglande i det höga klackarna gick jag bortåt så snabbt jag kunde, det vill säga att hade en sköldpadda spurtat bredvid mig så hade jag varit chanslös. Med en suck tog jag av mig skorna. Det kunde inte hjälpas. Bättre barfota än att bryta benen.  

Det var alldeles tyst ut, det enda som hördes var det dova dunkandet från musiken inifrån lägenheten, någon hund som skällde längre bort och en bil eller två som stod och väntade vid ett trafikljus. Den levande staden, tänkte jag och skrattade till.

"Tessie?" 

Tvärt stannade jag och såg mig om, och mycket riktigt. Lite längre bort på innergården, på ett staket där alla cyklar stod parkerade satt Alexander med en tänd cigg i handen. Oh my lord, here we go. Tre ... Två ... Ett ... Kör.