Ska vi slå vad?

Kapitel 18

Den klara färg som speglat hösten hade övergått till mörkt och grått. Fortfarande satt en del löv kvar på träden men för varje dag gjorde naturen sig redo för vintern. Än var det ett tag kvar men innan man visste ordet av var den nu mörkgröna backen klädd i vit skimrande snö. En del av mig längtade, det blev så mycket ljusare då men en annan del, nej den såg verkligen inte fram emot en lång och kall vinter.

Med händerna i jackfickan gick jag med snabba steg bort till ishallen. Jag skulle aldrig behöva fundera på var jag kunde hitta Alexander. Han levde hockey och det fanns bara en ishall i hela samhället. Skulle vi nu försöka samarbeta och faktiskt göra ett bra jobb, ja då skulle kommunikationen till stor del bestå av mig ropande över sargkanten medan han gled fram på skridskor.

Inne i ishallen huttrade jag till. Det var betydligt kallare i hallen än ute. I ett försök att särskilja på spelarna ute på isen gick ja upp för läktarplatserna. Inte för att det var speciellt svårt att se vem av dem som var Alex. Även om jag inte känt honom så stack han ut. Inte för att laget var dåligt, men han var snäppet vassare på det mesta.

Det var rogivande att bara sitta och titta medan de åkte runt, runt. Sida till sida. Inte för att jag någonsin skulle erkänna men jag var inte fy skam själv på skridskor. Inte så att jag skulle platsa i något lag men de flesta här i byn var mer eller mindre uppvuxen på isen. Isen eller skidbacken men ett par skidor hade jag inte sett skymten av på flera år.

Medan träningen pågick tog jag upp mitt block. Casablanca skrev jag högst upp på textraden. Det var en början i alla fall. Alex hade kommer med förslaget, då kunde inte jag vara sämre än att komma på en idé om hur vi skulle jobba med det. Men det kändes tråkigt att bara göra en vanlig presentation ...

Grubblande vände jag upp blicken och följde dem nere på isen. Vad skulle vi kunna hitta på? För varje skär föll jag mer och mer in i trans. Det var hypnotiserande. Det enda som hördes var vasst stål som skar genom isen. Som en dans, tänkte jag men skrattade till. Konståkning var dans. Hockey var ... något helt annat.

Inte för att jag var bra på att dansa, och skulle jag gissa var inte Alexander det heller. Men om vi skulle ... Då slog det mig, kanske att vi kunde göra ett framträdande, som en kort teaterakt. Det lät betydligt roligare än att bara läsa upp fakta från Wikipedia. Hela jag fylldes av ett pirrande bubbel, det var ju självklart! Nu skulle jag bara behöva övertala Alex om det.

Att övertala Alex om något var lättare sagt än gjort. När tränaren blåste i visselpipan samlade jag ihop mitt block igen som inte var mer ifyllt än själva rubriken. Nu gällde det. Men jag hade en plan, en briljant plan.

En efter en av spelarna lämnade isen men inte Alex, om han sett mig eller inte vågade jag inte gissa på men han gled runt varv på varv runt rinken som i sin egna lilla värld.

"Alexander!" ropade jag men han visade inte en tillstymmelse av att ha hört mig. "Alex? Kan vi prata?"

Tur att plexiglaset var mellan oss för han stannade så tvärt att det sprutade snö. "Vad vill du?"

Svetten under hjälmen rann sakta ner mot halsen att jag fick harkla mig för att kunna svara. Han såg så snygg ut, speciellt när han tog av sig hjälmen och drog fingrarna genom den där självlockiga håret som var alldeles fuktigt. "Tess? Ville du något, jag måste gå och duscha."

"Ehm", började jag men skakade lätt på huvudet för att hitta orden. "Jag tänkte bara, hur ska vi göra med ... projektet? Jag har en idé."

"Okej, men skicka ett sms."

"Sms? Jag har inte ens ditt nummer. Dessutom tror jag det blir svårt att göra allting via sms."

"Jag skickar mitt nummer, skriv bara vad du tänker så ser vi ju."

Jag var på väg att protestera men innan jag hunnit forma orden hade han satt på sig hjälmen igen och var på väg över planen mot omklädningsrummet. En gång hade jag spatserat in där och jag tänkte inte göra det igen.

Muttrande satte jag händerna i fickorna igen och gick mot utgången. Varför blev jag ens förvånad? Med ett djupt andetag i den friska luften kisade jag mot solstrålarna som än värmde i senhösten. Jag skulle fixa det. Sms kanske inte var så dumt ändå, men det skulle inte gå för alltid. Speciellt inte om min idé skulle bli verklighet.

När mobilen vibrerade i fickan pirrade det till i magen. Irriterande - absolut - men jag kunde inte hjälpa det. Julias ord om att låtsas som om han inte fortfarande betydde något skulle bli svårt, men inte omöjligt. Jag stålsatte mig så gott jag kunde och med sammanbitna läppar öppnade jag smset.

Från Okänd 15:37
:-) /Alex

Jag kunde inte låta bli att skratta till. På riktigt? En smiley? Nåja, nu hade jag i alla fall hans nummer. Det gällde bara att på ett bra sätt försöka förmedla min idé utan att få ett stort fett nej. Utan att svara honom - för vad svarar man på en smiley - gick jag över skolgården. Ikväll skulle jag skriva ihop något bra så att han helt enkelt inte kunde säga nej.

"Tess, vänta!"

Jag vände mig hastigt om när Kim kom mot mig med snabba steg. Något förvånad nickade jag en hälsning. Han måste ha varit snabb ut från omklädningsrummet då hans hår fortfarande var fuktigt. Jag blev direkt påmind om kyssarna, hans händer längs min kropp. Och som jag hade gillat det.

"Jag ville bara kolla läget med dig, är du på väg hem?" sa han och drog fingrarna genom håret när han stannat precis bredvid mig.

"Det är bra. Ja, jag är på väg hem", mumlade jag, osäker på vad han egentligen ville. Prata om det som hände i helgen? Vi kände varandra men vi umgicks inte precis. Om man nu bortsåg från en kvälls strulande oss emellan.

"Låter bra, jag ska åt samma håll så", sa han och nickade bort mot cykelvägen.

Jag kunde inte direkt protestera. Vägen var till för allmänheten och han fick gå precis var han ville. Men att han nu ville gå hemåt med mig ... Så, utan ett ord började vi gå, akward minst sagt men vad kunde jag göra? Tack och lov var det inte allt för långt hem.