Ska vi slå vad?

Kapitel 11

Ålande pressade jag ner den snäva klänningen över höfterna. Pinnsmalt kroppsideal var ingenting för mig så klänningen såg nästintill limmad ut på kroppen. Med en suck granskade jag min spegelbild och ja, vad skulle man säga? Var det fest så var det. Eller fest och fest, men kände jag Julia rätt så skulle vi gå all in. Det brukar bli så.

När jag var i stort sätt klar la jag ner mobilen och ett läppglans i den lilla väskan som matchade klänningen. Skorna med de tolv centimeter höga klackarna bar jag i handen. Fötterna uppskattade inte att gå i dem för länge och absolut inte hela vägen bort till Julia.

Eftersom klockan inte var mer än middagstid tog jag på mig en lång kappa i farten när jag stängde ytterdörren efter mig. Inte bara för att det var kallare ute nu men att spatsera längs gatorna i kort klänning där hökarna, med andra ord - fördomsfulla pensionärer, satt och glodde ut genom fönstren. Inte för att jag brydde mig om vad andra tyckte men ...

Precis när jag svängde av vid en tvärgata tvärnitade en bil precis bredvid mig så det var nära att jag snubblade till.

"Men är du helt dum i huvudet?" fräste jag när personen jag mycket väl kände igen hissade ner sidofönstret på passagerardörren.

"Hoppa in", sa Jimmy och nickade in mot bilen.

"Skulle inte tro det, stick nu med ditt jävla epa-dunk och trakassera någon annan", sa jag och började demonstrativt gå igen.

Medan jag gick körde han sakta precis vid min sida. Men han sa inget. Med näsan i vädret fortsatte jag gå ännu fortare utan att se mot honom. Jag hade egentligen inget otalt med Jimmy, men Jimmy var Jimmy och det var illa nog. Vi hade gått i samma klass sedan förskolan och jag kände honom mer än väl vilket gjorde det ännu lättare att bara fortsätta gå. Han var en idiot. Punkt.

"Hur länge ska du sura? Hoppa in nu för helvete", ropade han till slut men det hördes knappt genom den höga musiken.

Tvärt stannade jag och la armarna i kors i väntan på att han skulle backa tillbaka bilen vid min sida. Nu fick det vara nog. "Jag har planer, tyvärr. Frågan är varför du stalkar mig som en idiot? Lämna mig ifred bara och kör vidare. Som man säger; Bättre lycka nästa gång."

"Jag vet att du ska till Jullan, och det ska jag med så hoppa in", sa han och den här gången hade han sänkt musiken.

"Du ska inte till Julia", sa jag samtidigt som klumpen i magen slog till som en bomb.

"Det ska jag visst, jag och några andra så för sista gången, hoppa in för helvete så vi kommer iväg någon gång."

Jag hörde hans ord. Men jag kunde inte riktigt ta in dem. Men för att inte själv framstå som den stora idioten här gjorde jag som han sa och satte mig tyst i passagerarsätet. Ett nöjt flin hade landat på hans läppar och samtidigt då han rullade iväg höjde han musiken att rutorna höll på att explodera. Precis som klumpen i magen.

Fan ta dig Julia, tänkte jag medan vi passerade centrum. Det fanns bara ett stoppljus i hela byn och självklart blev det rött precis när vi kom rullande. Jag vägrade att se på Jimmy medan vi stod stilla i ett för övrigt öde samhälle, än mindre prata med honom. Jag och Julia hade dock ett och annat otalt med varandra. Visst att vi skulle ut ikväll, men jag var inte sugen på en hemmafest med en massa folk, det vill säga folk som Jimmy. Vem mer hade hon kunnat tänka sig bjuda in?

När det röda ljuset övergick till grönt kliade jag mig lätt i pannan, hur lyckades jag hamna i situationer som dessa? Jag sneglade mot Jimmy som bara stirrade rakt fram tills han svängde in mot Julias lägenhetshus. Tack och lov.

Utan att ord klev jag ur bilen, rättade till klänningen och gick med bestämda steg mot porten. I ett försök att samla mig en aning tog jag ett djupt andetag. Jag hade en förmåga att överreagera, men jag såg fram emot Julias exceptionella förklaring till varför Jimmy hängde i hasorna på mig. För något exceptionellt var det jag förväntade mig.

Trodde hon att Jimmy var en tillfällig ... Med ens stannade jag tvärt precis innan dörren så den nyss nämnda gick rakt in i mig att vi båda var på väg att falla in mot den hårda stenväggen bredvid porten. Så korkad kunde väl inte ens hon vara ...

"Varför är du här?" frågade jag och vände mig hastigt om mot honom så vi hamnade för nära varann.

Hade jag kunnat så hade jag tagit ett steg bakåt men jag var fast. Till min lättnad tog Jimmy ett steg bakåt och jag andades ut en suck av lättnad.

"För att det är fest? Rappa på nu, jag orkar inte stå här ute med dig hela dagen."

Utan att vänta på ett svar jag ännu inte hunnit formulera tog han ett steg runt mig och öppnade porten. En port han tydligen har koden till, tänkte jag men löd hans orden och följde snällt efter honom. Han och Julia hade haft ihop det till och från genom åren i en ömsesidig, kan-vara-bra-att-ha-relation, när det krisar. Jag hade aldrig ifrågasatt det, även om jag hade svårt att se mig Julia och Jimmy tillsammans.

Det fick klumpen i magen att lätta en aning. Bara för att Jimmy plockat upp mig betydde det inte att Julia nu överlämnat sin lilla leksak till mig. Jag älskade second-hand men nej tack. Där någonstans gick ändå min gräns för vad vår vänskap klarade av.

Väl inne i trapphuset hördes musik från andra våningen. Julia hade mycket riktigt gått all in. För första gången i kväll pirrade det till i magen, även om jag hade ett och annat att säga Julia så var jag förväntansfull över att äntligen vara här.

Det skulle bli en rolig kväll, oavsett om det blev jackpot i drinkar, dans och fylleknull. Just nu var det en drink som jag siktade in mig på, resten av kvällen fick helt enkelt slumpen avgöra. Om man nu tror på ödet ...