Ska vi slå vad?

Kapitel 10

Veckan som gått hade varit precis lika samtalslös som sexlös. Från min och Alexanders senaste dust hade vi inte sagt ett ord till varandra. Inte. Ett. Ord. En blick hit eller dit, men vad betydde det egentligen? Ingenting.

Jag var inte sämre än att kunna erkänna att jag inte bidragit med mycket för att ändra den situationen. Men vad skulle jag säga till honom? Varje gång jag ens närmat mig att yttra ett ord så... Inget. Inte ett ord hade lyckats ramla ur min mun.

Från att ha känt mig som en kärlekskrank tonåring med för mycket hormoner i kroppen för mitt eget bästa var det nu irritation och frustration som flödade fritt. Så fort mina ögon skymtade de där mörka lockarna som stack fram under kepsen pirrade det till i magen. Jag var inte mer än människa. Men i övrigt var jag mest sur över att ens behöva se honom.

Hur hade han kunnat säga de där orden till mig? Att vi stod så långt ifrån varandra som möjligt? Vi kände inte varandra längre men att vi inte hade ett förflutet tillsammans, det kunde inte ens han förneka. Han kunde försöka men nej, det gick aldrig att sudda ut helt och hållet.

"Jaha, höstlovet knackar på dörren", sa Julia och satte sig ner bredvid mig i kafeterian med två koppar hett rykande kaffe. "Så jävla underbart."

"Om du säger det så", mumlade jag och sippade på koppkanten för att inte bränna tungan.

"Gud vad du deppar, wake up gumman. Det gick inte som planerat med Alexander. Vem bryr sig? Även fast du inte tror det så finns det andra killar här i världen."

"Okej, vad tycker du att jag ska göra då?"

"Glöm honom! Och hitta en annan kille om du nu känner dig desperat efter lite mys. Vilket jag förstår om du gör. Herregud, din lilla mus har överlevt en torka utan dess like, den förtjänar att fuktas ordentligt. Plus, hela ditt liv hänger väl inte på en kille? Speciellt inte när den killen är ditt ex."

"Du målar verkligen färgstarka bilder med dina väl valda ord. Men okej, om jag skulle träffa någon annan då, var hittar jag honom?" sa jag utan någon större entusiasm.

"Där alla hittar tillfälliga ligg - på krogen såklart! Tänkt dig bara, dricka drinkar, dansa och fylleknulla. Ett perfekt upplägg om du frågar mig."

"Visst förstår du om jag säger upp vår vänskap en vacker dag?" sa jag men kunde inte låta bli att skratta till.

"Där är min lilla solstråle", sa hon glatt och blinkade med ena ögat. "Du skrattar för lite, så vad säger du? Vi kanske skulle dra ut på byn och bara se vad som händer. Om inte annat så kan du och jag ha en rolig kväll, det var alldeles för länge sedan sist."

"Ja men okej, vi kör väl på det. Lördag?" sa jag och kände en förväntan i kroppen.

Kanske inte en förväntan just för drinkar, dans och fylleknull, men en förväntan över att göra något annat än att bara sitta och grubbla över mitt förflutna. Eller rättare sagt, grubbla över Alexander.

"Lördag blir perfekt. Då är klackarna vässade till sin spets och klänningarna kortare än någonsin", sa Julia nöjt.

Med ett leende på läpparna drack jag upp det nu avsvalnade kaffet innan vi reste oss för att gå bort till nästa lektion. Lördag. Nu hade jag något att se framemot. I somras var jag och Julia ute var och varannan helg - som de flesta nyblivna artonåringar antar jag - men nu var det verkligen länge sedan sist. Men i somras hade jag inte haft en tanke på att ens försöka mig på att ragga. Heter det ens så längre?

Lätt skakade jag på huvudet. Det spelade ju ingen roll vad det kallades, jag skulle gå ut för första gången i jakt på något jag inte riktigt bestämt mig för än. Kanske en kille. Kanske en kul kväll med min bästa vän. Eller kanske båda...

Fast i mina egna tankar märkte jag knappt när jag plötsligt gick rakt in i den muskelklädda väggen som dykt upp från ingenstans. Jag drog häftigt efter andan som om jag tappat all luft när Alexander vände sig långsamt mot mig.

"Sorry, det var inte meningen", sa jag och ryckte lätt på axlarna innan jag tog ett steg runt honom in till klassrummet.

Hade det inte varit för att jag och Julia planerat in en; Nu ska vi hitta Tess en ny kille-kväll, så hade jag förmodligen blivit helt ... ja, något som inte gynnar mitt självförtroende, av att stöta ihop med Alexander sådär. Nu kände jag mig rätt obrydd och ointresserad. Ville han vara den undvikande typen så skulle inte jag vara sämre. Okej, han kan fortfarande ta andan ur mig, men det kommer han nog alltid att kunna göra...

"Jag tänkte på lördag", började Julia när jag satte mig ner bredvid henne i klassrummet. "Du kan väl komma hem till mig innan? Jag bor ju närmare krogen så slipper vi fixa med skjuts om vi ska förkröka lite."

"Absolut, det blir jättebra. Men tror du vi kan fixa dricka från han du vet?"

"Det är det minsta problemet, jag löser det. Kom bara hem till mig så fixar jag resten."

Jag kunde inte låta bli att höja något på ögonbrynen. Visst att Julia hade kontakter, även om jag knappt ville veta hur hon träffat vissa av de så kallade kontakterna, men om hon sa att hon skulle fixa något så gjorde hon alltid det. Oftast i alla fall.

Utan att kunna hejda mig sneglade jag bakåt mot killarna som satt längst bak i klassrummet. Mot Alexander. Det här kanske var det bästa trots allt, att glömma honom. Det här var kanske min revansch i livet. Okej, det var aningen dramatiskt. Mitt liv skulle förmodligen inte se så mycket annorlunda ut efter en utekväll på byn.

För en sak kunde jag offra mitt nästintill tomma bankkonto på; Byn var inte större än så och några nya stjärnor skulle jag knappast stöta på. Men kanske att jag skulle se allting på ett annorlunda sätt. Jag hoppades på det.

En kort sekund mötte Alexander min blick. Jag kunde inte låta bli att undra vad som gömde sig bakom de där farligt mörka ögonen. Han vek inte undan blicken den här gången, inte lika snabbt som vanligt åtminstone. Men precis som allting gällande honom så var det ett som var säkert - ingenting hade någon betydelse längre. I alla fall inte för honom.