Ska vi slå vad?

Kapitel 17

I min ensamhet satt jag kvar vid min bänk. Aldrig att jag tänkt ta första steget att närma mig Alexander. Han kunde lika gärna komma fram till mig och börja det här idiotiska projektet. Okej, det var kanske att ta i. Projektet i sig var något jag drömt om, men ... Ja, det fanns ett stort men.

Vilket kärlekspar skulle vi välja? Om jag fick gissa skulle hälften av klassen tolka just Romeo och Julia. Där kan vi snacka om klassiker. Och rätt enkelt.  Men som så många gånger förr ville jag något annat, men vem eller vilka skulle vi välja? Hade Alexander ens läst en romantiskt bok, eller sett en romantisk film? Jag kan inte få veta om jag inte frågar, påminde jag mig om. Men jag tänkte inte ta första steget.

Med en suck tuggade jag på toppen av pennan. Tänkt Tess, tänk. För tillfället hade jag noll idéer på karaktärer, vilket irriterade mig. Det fanns förmodligen fler kärlekshistorier än jag kunde räkna, ändå kom jag inte på en enda jag ville jobba med.

Utan att se upp från det tomma blocket framför mig satte sig Alex bredvid mig utan ett ord. Visst, han hade tagit första steget och satt sig, men det räckte inte. Han fick ta till första ordet. Ja, det var småsint av mig, inget snack om det, men om vi nu var tvingade att jobba tillsammans ...

"Vad tror du om Casablanca?" sa han så det var nära att jag satte avtuggade pennflisor i halsen.

"Hur kan du veta något om den filmen? Eller att den ens existerar?"

Det var inte menat att låta hånfullt, jag var mest förundrad över att hans ens visste vilken det var. Visst att det var en av världens kanske mest klassiska filmer, om än inte många faktiskt sett den. Hur kunde han ha kommit på den idén bara sådär ... Jag skulle kanske aldrig erkänna det men det gjorde mig glad. Väldigt glad. Kanske att det inte skulle bli så farligt ändå.

Jag ångrade snabbt den tanken när jag mötte Alexanders blick som var lika het som mörk. Farligt. Det skulle solklart bli alldeles för farligt, i alla fall för mitt hjärta. Varför kan jag bara inte hata honom såsom han hatar mig?

"Humphrey Bogart och Ingrid Bergman, vad tror du?"

Det var inget direkt svar på hur han ens kände till den filmen. Men det spelade kanske ingen roll. Bara att han föreslagit det. Det gjorde mig mållös. Jag hade själv sett filmen en gång, den svartvita världen av färgstarka karaktärer hade tagit mig bortom stjärnorna.

"Tess, kör vi på det eller?"

"Visst", sa jag nästan andlöst.

Han gav mig en kort nick innan han reste sig upp lika tyst som han satt sig. Jag var fortfarande aningen tagen över vårat nu nya projekt. Så många tankar som snurrade i huvudet över vad vi skulle kunna hitta på med ja, Bogart och Bergman.

"Var ska du?" sa jag snabbt när han började gå sin väg.

"Hockeyträning", svarade han utan att vända sig om.

"Nu? Jag trodde vi skulle-"

Jag hann inte avsluta meningen innan han försvunnit ut genom dörren. Jag försökte blinka mig till förstånd över vad som just hänt. Inte för att han på någon av de få minuter han suttit vid min sida verkat exalterad, varken över projektet eller att jobba tillsammans med mig. Men ändå var det han som kommit med den briljanta idén om vad vi skulle göra för att sedan bara gå sin väg. Något förvirrat skakade jag lätt på huvudet och plockade upp mobilen.

Jag hann inte mer än att knappa in Casablanca i sökfältet innan Julia närmast kraschlandade i stolen bredvid. Hon såg mer än nyfiken ut och ja, det kunde jag väl förstå. Alexander hade i stort sätt rusat ut ur klassrummet.

"Har ni bestämt vilka karaktärer ni ska välja?" frågade jag.

"Ja, det var lätt. Pretty Woman såklart. Prostituerad - det vill säga jag, obviously - möter en rik snygging i limousin."

"Och jag antar att den rika snyggingen i det här fallet är Jimmy i sin halvtaskiga Volvo 240?"

"Ha! Hörde du inte vad läraren sa, bara fantasin sätter gränser. Nåväl, det får bli bra. Har du och Alex kommit överens om något då? Eller surar ni båda två?"

"Det är ingen som surar", började jag men möttes av en fnysning. "Okej, vi kanske inte är bästa vänner men vi har i alla fall kommit överens, det är väl alltid något."

"Absolut, oerhörda framsteg skulle man till och med kunna säga. Så vad blev det? Och varför vill du inte berätta vad som hände mellan er i helgen?"

Jag kliade mig lätt i pannan över var jag skulle börja. "Vi har valt att köra Casablanca och vi bara pratade där efter festen och ja, vad kan man säga. Han hatar mig."

"Casablanca? Den gamla klassikerna som ingen har sett. Men vadå, han hatar mig? Överdriver du inte en aning? Menar, du skulle sett honom när du gick iväg med Kim, det var inte hat mot dig jag såg i den blicken. Hat mot Kim möjligtvis, men inte mot dig."

"Om det inte är hat, vad är det då? Du skulle ha hört honom ... Vilket som så är vi historia, på riktigt och jag har accepterat det. Vi kommer göra projektet och sedan så ja, behöver vi typ inte prata med varandra igen."

"Men gud vad du är dramatiskt! Spela lite cool istället. Gör nu projektet tillsammans och så börjar du dejta andra än att bara gräva ner dig som du gör. Han är inte värd det. Du får väl låtsas som om han inte betyder något så kan jag slå vad om att du kommer ur den här krisen starkare än någonsin."

Jag kunde inte hjälpa att skratta till. "Vem är det nu som är dramatisk?"

"Ja men snälla vännen, det är en kille vi pratar om. Hur svårt ska det vara? Glöm honom. Ut och sära på benen istället så du får kanske uppleva lite skoj på riktigt."

"Mm-hm, om du säger det så. I vilket fall som helst ser jag framemot det här projektet. Med eller utan Alexander."

"Så bra då, för mitt vad det är så har du dig en helt egen Humphrey Bogart."

Med ett skeptiskt leende slog jag igen det fortsatt tomma blocket som låg framför mig. Julia fick tycka och tänka precis vad hon ville, vilket hon alltid gjorde. Men en sak var säkert; Jag var ingen Ingrid Bergman och Alexander, han var definitivt ingen Humphrey Bogart. Cynisk kanske, precis så som karaktären Rick Blaine han spelade i filmen. Men hopplöst förälskad? Där kunde de båda inte vara längre ifrån varandra.