Ska vi slå vad?

Kapitel 13

Jag tog tid på mig att torka upp den spillda drinken. Jag behövde samla mig. Då och då sneglade jag upp mot gänget som satt i soffan. Jag hörde inte vad de sa. Kanske lyssnade jag inte tillräckligt nog. Eller så brydde jag mig helt enkelt inte. Det spelade ingen roll. Allt som surrade i min hjärna var Alexander.

Hans uppenbarelse ikväll hade kommit som en chock. Irriterande, absolut. Jag borde inte blivit förvånad över att han skulle vara på festen. En fest som egentligen inte skulle vara någon fest, tänkte jag med en suck. Kunde vi inte bara gå ut på krogen snart? Väl ute gick alla ändå åt varsitt håll, det brukade blir så. Och jag skulle slippa ha Alex i min närhet.

När jag kastat det blöta pappret lutade jag händerna mot diskbänken igen. Klockan var inte mycket mer än Bolibompa så krogen kändes som en evighet bort. Men det var målet. Det som var kvar i mitt halvt utspillda glas halsade jag i en klunk och det drog instinktivt i mungiporna. Målet var som sagt att ta mig ut, inte däcka i soffan innan kvällen ens börjat.

Jag sneglade på spritflaskorna som stod på köksbordet, vägde för och nackdelar. Så pass nykter var jag fortfarande att om jag tog en drink till skulle jag fortfarande stå på benen. Men skulle en drink räcka under en hel kväll? Förmodligen inte.

"Varför står du här och surar?" sa Julia. "Fyll på glaset och kom nu."

Med en lätt fnysning sträckte jag mig efter en av flaskorna. Utan att läsa på flaskan vad det var för spritsort fyllde jag halva glaset och blandade i läsk precis upp till kanten. Jag var inte sur.

"Jag tror jag stannar i köket", sa jag utan att möta hennes blick. "Och jag är inte sur."

Kanske var det onödigt att påpeka just det med jag visste hur Julia var och visste precis hur hon tänkte. Men jag var verkligen inte sur, hur mycket det än verkade som det. Jag var bara ... inte på humör att umgås med folk. Umgås med Alexander.

"Jaha, sitt här och sura då-", började hon men tystnade snabbt när några killar kom in för att hämta ny öl.

Jag gav henne en menande blick, bråk var det sista jag ville ha. När vi väl var själva igen tog jag ett djupt andetag, kliade mig lätt i pannan och försökte verkligen välja mina ord.

"Alexander är här", sa jag, men skakade lätt på huvudet åt det uppenbara.

"Ja, jag vet. Vad spelar det för roll? Menar du på riktigt att du inte kan ha en rolig kväll med din bästa vän för att ditt jävla ex sitter i soffan?"

"Lägg av, du vet vad det handlar om. Ska jag bara sitta där ute och låtsas som om han inte existerar? Det här skulle vara en rolig kväll med min bästa vän, det har du rätt i men det var inte jag som drog igång en brakfest ... med Alex närvarande."

"Men ursäkta mig så mycket", sa hon så drygt att jag skrattade till. "Du måste komma över honom. Han förstör ditt liv om du inte ens kan vara i samma rum som honom. Vem bryr sig att han är här? Du behöver inte ens prata med honom."

"Jaja, vi går väl då", muttrade jag, ingen idé att diskutera längre för vi skulle inte komma någon vart. Visst, tiden skulle förmodligen gå fortare tills vi skulle vidare men mer än det? Ingenting. Och jag ville verkligen inte bråka med Julia.

Tyst som en mus följde jag efter henne in till vardagsrummet igen. Drinken jag nyss blandat var fortfarande orörd och ärligt talat gruvade jag mig en aning för att ens smaka på giftet.

"Var är min mobil? Den här musiken är kass, jag vill dansa!" ropade Julia för att överrösta Per Gessles 'Här kommer alla känslorna' som skränade ur stereon.

Utan att ord satte jag mig på ena soffkanten medan folk började dansa, eller snarare hoppa mitt på vardagsrumsgolvet. Det tog all min styrka att inte snegla på Alexander, som att i andra delen av soffan. Så mycket kunde jag se i periferin. Men jag skulle inte ge honom den möjligheten att möta min blick. Som om han ens brydde sig om mig?  För honom existerar jag inte, påminde jag mig om.

Jag tog en stor klunk men kunde inte låta bli att hosta till. Den här var än värre än Julias rävgift. Snabbt - om än motvilligt - tog jag en klunk till. Snart skulle jag förmodligen inte känna någon smak så det spelade ingen roll.

"Dansa med mig!" sa Kim, en av killarna i hockeylaget och sträckte fram sin hand mot mig.

Det var nära att jag drog i handbromsen för en stor protest men för ett ögonblick vände jag blicken mot Alexander som bokstavligen satt och stirrade på mig. Håret reste sig på mina armar men utan att kunna stoppa mina ben reste jag mig upp ur soffan och tog Kims hand.

På en millisekund befann jag mig tätt omslingrad i Kims famn medan vi taktfullt gungade till musiken. Kim var kanske inte en kandidat till kvällens uppdrag, men han fick mig att skratta. Precis som alla här så hade jag känt dem stora delar av mitt liv, Kim var inget undantag. Men vi hade kul där vi stod på det provisoriska dansgolvet.

För varje minut som gick kände jag mig mer och mer avslappnad, flöt iväg i en dimma av glädje. När hade jag skrattat ärligt senast? Jag mindes knappt. Med mina armar omslingrade runt Kims hals kände jag mig gladare än på länge. Kanske mycket tack vare alkoholen som nu kickat in som om jag kunde gå på vatten. Det var en skön känsla. Men det kändes bra.

"Följ med mig", mumlade Kim så nära i mitt öra att jag kände hans heta andedräkt mot min kind.

Det var ingen fråga. Alla varningsklockor klingade så högt i mitt huvud att jag knappt hörde vad jag själv tänkte. Kanske att det var lika bra. Jag visste vad han menade, herregud, jag hade varit på fester förut med dessa människor även om jag då haft taggarna utåt värre än en skrämd igelkott.

Utan ett ord nickade jag och tog hans hand medan han lotsade oss bort till ett av sovrummen som låg precis intill hallen. När dörren stängts bakom oss och tystnaden la sig som ett täcke över rummet kom verkligheten ikapp. Och nu då?

Jag kände mig som en liten skolflicka som stod och vägde från ett ben till ett annat, nervöst fingrande med naglarna i väntan på att han skulle ta första steget. Och det gjorde han.

Innan jag hunnit reagera kände jag hans läppar mot mina. Hans tunga som instinktivt letade sig in för att möta min. Han smakade öl. Och aningen cigarettrök. Och det var första kyssen jag haft på flera år. För att inte helt tappa fotfästet la jag händerna på hans axlar medan han drog in mig närmare i sin famn.

Trevande letade hans händer sig in mot min bara kropp så ett lätt flämtande ljud lämnade min läppar. För första gången på väldigt länge kände jag något som inte kunde vara något annat är ren och skär lust. Inte för att det var just Kim, han var en bidragande orsak, men att känna någon händer längs med min kropp, att få känna någons heta kyssar mot mina läppar. Varför har jag inte gjort det här tidigare?

Precis när jag var i mitt esse för att bara svepas med i känslan, vad som än skulle hända härnäst, öppnades dörren med en smäll. Jag hoppade till och i ett vinglande steg var jag nära att ramla omkull om inte Kim hållit i mig.

Jag behövde inte ens vända mig om mot dörren för att veta vem det var som stormat in. Om han var själv eller inte hade jag ingen aning om. Kanske han hade haft samma idé med någon annan av tjejerna på festen.

"Du ser väl upptaget. Stick härifrån och stäng dörren", sa Kim med en lätt harkling.

"Skulle inte tro det, kom Tess", sa Alexander så vasst att en ilning löpte längs med ryggraden på mig.

Långsamt vände jag mig mot honom. Hans blick var alldeles svart och hans kroppsspråk talade sitt tydliga språk; Han skulle inte gå härifrån utan mig.

Med en suck, både av frustration, irritation och en gnutta glädje tog jag ett steg från Kim utan ett ord. Vad kunde jag säga? Kim skulle aldrig förstå och Alexander ... han hade en helt del att stå till svars för.