Ska vi slå vad?

Kapitel 8

Ljudet av sylvasst stål som skar genom isen fick blodet att frysa lite extra i kroppen den här eftermiddagen. Det var fortfarande grönt ute om än löven börjat falla men hockeysäsongen var redan i gång. Det underlättade inte heller att inne i ishallen var det betydligt kallare än utomhus.

Jag sneglade på Julia som satt bredvid mig på den så kallade läktaren. Det var ingen stor hockeyarena direkt men det fanns ett par rader med träbänkar ut med sargen. Hur många gånger hade vi inte suttit här genom åren? År ut och år in, match efter match. Det var snarare en plikt än något annat. Men lite kul var det att se killarna spela, det måste jag erkänna.

"Så, vad är ditt nästa steg? I planen med Alex alltså", sa Julia och nickade ut mot planen när Alexander åkte förbi med några snabba skär över isen.

Om jag det visste. Jag hade känt mig både stark och målmedveten när jag yttrat orden om att ligga med honom. Det var inte det att jag ångrade mig, men... en plan? Det var knappast en Jönssonligan-kupp som skulle genomföras.

"Jag har ingen plan", mumlade jag utan att släppa honom med blicken. "Jag menar, vad skulle det vara för plan? Har det slagit dig att han kanske inte vill ligga med mig igen?"

"Han är kille, varför skulle han inte vilja det?" började hon och gav mig en menande blick. "Du tänker för mycket gumman. Som alltid. Gå bara fram till honom, släng lite av ditt charmpulver i luften och poff, ta honom i städskrubben."

"Ibland kan jag inte låta bli att just tänka, tänka på vad du går på egentligen? Det är fascinerande i sig hur din hjärna fungerar, vet du om det?"

"Ja du, om jag visste det. Men, jag är åtminstone kreativ", sa hon med ett skratt, och det hade hon rätt i. Kreativ utan några som helst ramar.

Ibland kunde jag bli avundsjuk på Julia, hon var som man kanske skulle sagt på hippietiden; En fri själ. Inget eller ingen skulle kunna få henne att ändra sig - Gud förbjude - det hoppades jag att hon aldrig skulle göra heller.

"Vad tycker du att jag ska göra?"

"Ja, nu är det ju inte jag som tänkt snärja den där mörka skönheten men hade det varit det så, då hade jag nog gjort det enkelt."

"Enkelt? Och vad är enkelt i din värld?"

"Prata med honom såklart, har du ens sagt ett ord till honom? I din takt kanske du får till ett ligg när ni bor vägg i vägg på ålderdomshemmet. Du komplicerar det hela, det är inte raketforskning direkt."

"Kanske inte raketforskning men jag kan ju inte gå fram till honom och bara; Hej, minns du mig? Tänkte vi kunde ligga igen, du vet, som förr?"

"Ibland kan jag inte låta bli att undra vad som försegår i ditt huvud, älskade Tess. Du vet ju hur man pratar med folk och tro det eller ej men Alexander är bara en vanlig människa."

Med en lätt fnysning skakade jag på huvudet och lutade mig bakåt mot den kalla väggen. Var det så enkelt? Bara prata med honom. Förmodligen. Prata med honom och se var åt det leder. Men rätt tid och rätt plats, var det inte så man brukade säga?

"Okej, jag ska prata med honom så får vi se. Mitt huvud kanske har målat upp en bild av honom i guldskimmer. Vem vet, jag kanske ångrar mig."

"Knappast, men absolut. Då vet du med säkerhet i alla fall att du är över honom och det är väl ändå målet med det hela."

Jag fick svälja om och om igen för att kämpa ner klumpen som satt sig i halsen. Det var som sagt målet, att glömma honom. Men bara att se honom nu på isen, i full hockeymundering, briljera som bara han kunde... Fan också, jag ville ha honom. Oavsett guldskimmer eller förskönande minnen av vår tid tillsammans intrasslade bland täcken. Jag ville ha honom.

Det var en befriande känsla i sig, att våga erkänna det trots allt elände som hänt mellan oss. Det jag kände för honom nu var inte kärlek, bara en stark lust. Med en suck rätade jag på mig igen när tränaren blåste i visselpipan. Nu var träningen slut och kanske var det den här stunden jag väntat på. Rätt tid och rätt plats.

"Sitter du kvar en stund?" frågade jag och ställde mig upp.

"Okej, men om det tar för långt tid så hittar du mig där ute. Visst att det är kul att se på svettiga hockeykillar i action, men träningen är slut och det är snorkallt här inne", sa hon med en rysning.

Med en kort nick klev jag ner för bänkarna och gick fram till sargen. Några av killarna var fortfarande kvar och gled runt på isen men jag kunde inte se Alexander någonstans. Typiskt. Med en djupt andetag samlade jag mod och fortsatte runt rinken bort mot ingången till omklädningsrummen. Med lite tur så hade han inte tagit sig hela vägen till duschen än.

Jag hade aldrig varit in i killarnas omklädningsrum men det liknade säkert det vi tjejer använde under idrotten. Tvivlet kom krypande ju närmare ingången jag kom. Kanske att det inte var rätt tid eller plats trots allt. Korridoren in till omklädningsrummen var tom så jag hade två alternativ. Stålsätta mig mot lukten av hockeysvett och nakna män eller vända om och gå därifrån.

Dörren in till omklädningsrummet gick lättare än jag trott, med ett snubblande steg stod jag plötsligt i öppningen till det som många tjejer jag kände bara kunde fantisera om. Från det tidigare sorl som gömt sig bakom dörren till absolut tystnad. På en sekund hade jag fler blickar på mig än jag kunde räkna. Än mindre visste jag var jag skulle titta. 

Rodnaden spred sig som en löpeld upp över mina kinder men nu hade jag inget val längre. För att behålla lite av min värdighet sträckte jag på mig och förde blicken över rummet med svettiga halvnakna kroppar.

"Jag letar efter Alexander", sa jag höjde lätt hakan men möttes bara av dryga blickar och hånfulla skratt.

"Nämen Tessan, vilken trevlig överraskning." Jimmy tog ett steg fram mot mig med ett brett flin på läpparna.

"Var är Alexander?" sa jag kort och höll andan. Både av nervositet men också på grund av den stank som omringade mig.

Innan Jimmy hunnit öppna munnen igen klev Alexander fram runt hörnet och allt annat runtomkring försvann. Vattnet dröp fortfarande om hans hår och han var endast iklädd en handduk om höfterna. Åren ifrån varandra hade definitivt inte haft någon negativ inverkan på hans kropp. Snarare tvärtom.

"Tess?" sa han snopet, och om jag inte hört fel lät han aningen förbryllad.

"Jag behöver prata med dig", började jag men fick harkla mig när rösten höll på att ge vika.

Med en kort nick fäste han handduken hårdare om midjan och tog de få stegen mellan oss tills han stod så nära att jag kunde känna doften av honom genom den unkna lukten i rummet.

Nu fanns det definitivt ingen återvända så med en kort blick vände jag mig om och öppnade dörren på nytt. Rätt tid och rätt plats, bra jobbat Tess, tänkte jag och tog ett djupt andetag när jag hörde honom stänga dörren efter sig. Nu var det bara han och jag, som så många gånger förr.