Ska vi slå vad?

Kapitel 23

"Kan du inte följa med mig?" frågade jag Julia när vi sida vid sida gick ut genom skolans huvudentré.

"Varför det? Jag menar, vore inte det lite märkligt om han vill att ni ska ses och så dyker jag upp som tredje hjulet?"

Med en suck ryckte jag på axlarna. Hon hade såklart rätt. Men det hade känts betydligt bättre om jag haft henne vid min sida. Jag hade inte kunnat släppa tanken att han ville ses. Som vanligt överanalyserade jag allt in i minsta detalj. Men var det verkligen så konstigt? Hade han inte bara rusat in i mitt liv för några veckor sedan, han rusat ut ur mitt rum precis lika snabbt senast vi setts.

Nåja, det var bara att bita ihop och möta upp honom. Kroppen längtade efter honom men hjärnan värkte av alla tankar om varför? Varför han, varför nu, bara varför. Inte för att vi nu tvingats jobba med uppgiften ihop. Bortom det. Varför finns han återigen i mitt liv?

"Jag kan rentav höra hur tankarna snurrar där inne", sa Julia och petade till mig i tinningen.

"Lägg av", sa jag och knuffade till henne lätt i sidan. "Men tycker inte du att alltihopa är lite märkligt? Jag menar, han hatar mig - det har han själv sagt ... mer eller mindre i alla fall. Och nu helt plötsligt vill han att vi ska umgås."

"Alltså en dag i din hjärna och jag hade checkat ut", sa hon och skakade lätt på huvudet när vi stannat vid hennes bil. "Tänk såhär, det är många år sedan ni ... Ja, allt det som hänt mellan er. Visst, det kanske dök upp jobbiga känslor hos honom när han såg dig igen men han hatar dig inte. Ni var unga men jag lovar att ni båda gått vidare, även om det inte känns så. Ni är inga snorungar längre så släpp det bara och lev i nuet. Vad spelar det för roll varför han vill träffa dig?"

Men en suck kliade jag mig lätt i pannan  och höll upp hennes bildörr medan hon slängde in väskan på passagerarsätet och satte sig ner lika smidigt som en katt.

"Du får det att låta så enkelt. Men jag håller med, jag vet inte varför jag ska hålla på analysera allt. Jag är väl rädd att bli sårad igen."

"Du tror inte han är det då?" sa hon och stängde dörren medan hon vevade ner rutan. "Du har två alternativ gumman. Antingen så berättar du får honom hur du känner, eller så går du vidare utan att säga något och inser att ni aldrig var menade för varandra."

"Men jag vet ju inte hur jag känner!" sa jag desperat. För det var sant. Var jag fortfarande attraherad av honom? Svar ja. Fick jag fortfarande fjärilar i magen av att vara nära honom? Svar ja. Men vill jag ge honom mitt hjärta igen?

"Vi ses imorgon", mumlade jag och fick en kort nick till svar.

Tung i både kropp och knopp stod jag kvar och såg efter Julia när hon sladdade ut från parkeringen som om hon stulit bilen. Det var inte mer än ett par hundra meter bort till ishallen men redan efter de första stegen höll jag på tappa balansen. Skärp dig! Med ett par djupa andetag rätade jag på mig och fortsatte framåt. Det här är ju löjligt!

Jag begav mig till ishallen och vägde av och an medan jag trampade på stället i väntan på att Alexander skulle komma ut från träningen. Jag ville bara att han skulle komma så vi fick det överstökad, vad än "det" var för något.

Efter en stund började en efter en av hockeykillarna att komma ut från hallen. Alla utom Alex. Gjorde han det medvetet? Han visste att jag stod utanför och väntade ... Eller trodde han att jag inte skulle komma? Vilket som så började tålamodet tryta.

När jag var på väg att strunta i alltihopa kom han ut tillsammans med två killar från laget. Han log. Skrattade. Det kunde nog ingen ha missa på mils avstånd. Det var förtrollande. Både leendet och skrattet dog ut en aning när våra blickar möttes. Till min besvikelse. Det mörka molnet som omringat honom sedan dag ett var tillbaka och det ljus som nyss fyllt varenda levande själ var som bortblåst.

Jag stod kvar på samma ställe som innan medan Alex nu stannat utanför hallen och pratade med killarna. För jag har ju all tid i världen, tänkte jag och tog upp mobilen. Snabbt försvann jag bland sociala medier att jag inte märkte när Alex nu stannat precis framför mig.

"Oj, hej", sa jag snabbt och stoppade snabbt ner mobilen i väskan igen.

"Hej", mumlade han och drog med fingrarna genom det fuktiga håret. "Ska vi?"

Det var svårt att läsa av vad han menade så snopet bara nickade jag till svar och började gå vid hans sida. Nära men inte för nära. Han sa i vanlig ordning ingenting, men det gjorde inte jag heller. Det nästan kliade i munnen att bryta tystnaden men vad skulle jag säga?

"Så, var ska vi?" sa jag till slut.

"Jag behöver käka något, är du hungrig?"

"Hungrig? Öhm, visst."

"Så bra, jag bjuder", sa han och svängde av precis framför mig med riktning mot grillen på torget.

Jag kunde inte låta bli att le. Inte bara för att grillen var det bästa stället för snabbmat i stan. Men för en gång skull kändes allting så lättsamt, trots det mörker som fortfarande omringade oss. Det skulle nog aldrig försvinna. Men vad hade jag varit orolig för egentligen? Det var ju som om vi nu ... som om vi var vänner.

"Vad vill du ha?" sa Alex så jag pendlade med blicken mellan honom, menytavlan och den gamle mannen bakom disken.

"Jag kan ta en Grill-Special", sa jag och för en kort sekund kunde jag se hur det ryckte i Alex mungipa.

Han betalade medan vi väntade på maten gick vi ut och satte oss på varsin sida av bänkarna utanför. Höstsolen värmde fortfarande och med en nöjd suck lutade jag huvudet upp mot solstrålarna med slutna ögon.

"Du är dig lik", mumlade Alex så jag öppnade kisande ena ögat mot honom.

"Du är dig lik du med, fast ändå inte", sa jag och slöt ögonen igen medan det knöt sig aningen i magen.

"Inte?"

"Nej ... Eller du är dig lik utseendemässigt, äldre såklart men ändå."

Det blev tyst så jag vände mig mot honom igen där han satt med armbågarna på bordet och intensivt höll blicken fäst vid mig.

"Vad är det som inte är sig likt då?"

"Du är som ett vandrande åskmoln", sa jag men fick bita ihop läpparna för att inte skratta till när jag höjde förvånat på ögonbrynen.

"Ett åskmoln säger du?" mumlade han med en lika stor del humor som allvar.

Precis när jag var på väg att öppna munnen kom mannen ut med vår beställning. Kanske var det lika bra det. Hamburgaren som nu låg framför mig på bordet var allt min mun behövde. Min kropp också. Nästan i alla fall. Alex var till och med snygg när han åt, hur nu det var möjligt.

Medan maten fyllde tystnaden mellan oss kunde jag inte låta bli att tänka att det här bara var början. Början på ett samtal jag inte var helt säker på att jag ville ha och början på en ny del av vår nu knappa relation kallad vänskap. Men efter allt som varit mellan oss, ville jag verkligen att vi bara skulle vara vänner? Det är en fråga utan något självklart svar, tänkte jag och sippade på läsken medan vi fortsatte äta under tystnad.