Ska vi slå vad?

Kapitel 15

Det var svårt att skilja tankarna åt när jag långsamt gick fram mot Alexander. Dessutom ville jag inte råka trampa i något olämpligt och gruset skar in under fötterna. Men det var ett bra tillfälle att samla tankarna. Med blicken fokuserad i marken pirrade det till i magen ju närmare jag kom. Jag behövde inte se på honom för att känna hans närhet.

Han satt fortfarande kvar på det tilltänkta cykelstället med en cigarett mellan fingrarna. Änden på ciggen lysta lika glödande hett som Alexanders blick. Han sa inte ett ord. Inte jag heller. Plötsligt stod jag någon få meter ifrån honom och önskade att jag bara hade fortsatt gått åt andra hållet.

"Jag trodde inte hockeykillar som du fick röka", sa jag för att bryta tystnaden, men kom på mig själv att jag lät som en sur morsa.

"Får och får, kommer du skvallra?"

"Självklart inte", mumlade jag när det hettade till om kinderna.

Tystnaden la sig över oss på nytt men jag kunde inte slita blicken från hans mun när jag drog in ett nytt bloss. Långsamt sipprade han ut röken utan att släppa mig med blicken. Jag var inget fan av cigaretter, varken smaken eller lukten. Klart man hade tjuvrökt på fester någon gång men inte annars. För Alexander såg det så naturligt ut, nästan lite sexigt. Om nu rökning kan vara just sexigt.

"Ville du mig något eller?" sa jag men ryckte till när han smidigt tog ett skutt ner från staketet. Fast vi var utomhus påminde det här om våra minuter i städskrubben vid ishallen. Intimt och livsfarligt.

"Jag vet inte", sa han kort och tog ett steg mot mig.

Vad svarar man på det? I ett kort ögonblick hade jag trott att han skulle bett om ursäkt för det som hände inne i lägenheten. Jag hade haft hundra - om inte miljontals - frågor till honom. Men den största var kanske varför han hade förstört mitt moment med Kim. En stor del av mig ville tacka honom, vilket jag aldrig skulle erkänna. En annan del ville skälla ut honom. Men oavsett vad så var det inget svar på min fråga. Och ställer man inga frågor, då får man inga svar, påminde jag mig om.

"Vad vill du mig egentligen?"

Jag hann inte stoppa orden innan de låg fritt i luften. Alexander stannade med sin hand precis framför munnen innan han hunnit ta ett nytt bloss. Från vad jag kunde konstatera verkade han uppriktigt förvånad över min fråga. Vilket förvånade mig. Han ignorerade mig dagarna i ända, men samtidigt la han sig i mitt liv när jag minst behövde det.

"Kim är ingen du vill hålla på med", sa han och ryckte nonchalant på axlarna.

"Det var inte det jag menade. Dessutom, vad har du med det att göra? Jag får väl strula med vem jag vill. Jag är inte skyldig dig någon förklaring."

"Inte?"

Häftigt kippade jag efter luft när han nu stod mindre än ett par decimeter framför mig. Han var arg. Varför är han arg? Om och om igen försökte jag svälja obehaget som tryckt upp i halsen. Tyckte han på riktigt att jag var skyldig honom någonting? Det var väl snarare tvärt om. Kanske var det alkoholen som fortfarande låg kvar i kroppen som gjorde att ilskan bubblade upp. Vem var han att komma här och utmana mig som om det vore jag som skulle be om ursäkt?

"Du dyker upp i mitt liv efter tusen år - utan förklaring. Du ignorerar mig och är dryg - utan förklaring. Nu står du här som om jag är skyldig dig något - utan någon som helst jävla förklaring. Så, för sista gången; Vad vill du mig?"

Pulsen rusade i bröstet och jag andades tungt. Men jag släppte honom inte med blicken. Han skulle inte få vinna den här striden. Och jag skulle inte gå min väg utan ett svar.

"Varför berättade du inte sanningen för mig?" sa han och greppade tag om min armar. Inte alls hårt men nog hårt för att jag inte skulle kunna fly.

"Berättade vadå?" fräste jag och försökte komma loss utan att lyckas.

"Att du gjorde en abort bakom min rygg. Du vet att jag ville behålla barnet och jag vet att vi hade fixat det, ändå så gjorde du-", började han och tog ett steg bakåt som om jag slagit honom rätt i magen. "Jag älskade dig Tessie, jag trodde inte att du hatade mig så mycket."

Jag stod orörligt kvar, som om han fortfarande höll mig fast i hans grepp. Han kunde inte mena allvar. Det var han som lämnat mig. Det var han som aldrig fanns där för mig. Det var han som ...

"Jag gjorde aldrig någon abort", viskade jag, osäker om jag sagt det högt eller om allt bara var en spratt i min hjärna. "Är det vad du tror om mig?"

"Det finns inget barn, eller hur?"

"Nej, det gör det inte", sa jag med en lätt harkling. "Du ska ha tack, nu har jag fått det svar jag behövde."

Utan att vänta på svar vände jag mig om och gick med bestämda steg bort från honom. Bort från den här bisarra situationen. Och han stoppade mig inte. Det var svårt att säga om tårarna som rann nerför mina kinder var ledsamhet eller ilska. Förmodligen båda två.

Hur kunde han tro något sånt om mig? Även om jag skulle ha valt att göra en abort så hade jag väl självklart berättat det för honom. Hur många gånger hade jag inte sökt kontakt men aldrig fått något svar? När jag mådde som allra sämst, var fanns han då?

Vem hade fått honom att tro på den lögnen? Hans Föräldrar? Mina föräldrar? Våra familjer tillsamman? Förmodligen ... Vi var unga och det kanske var den enklaste lögnen att dra. Skapa en känslomässig spricka mellan oss. Skapa hat. Alexander hatade mig för något jag inte hade gjort. Och det fanns ingenting jag kunde göra åt det, han skulle aldrig acceptera min sanning. Och den sanningen var historia, precis som vi. Kanske lika bra att lämna det så.

Nu behövde jag inte längre fundera på varför han ignorerade mig. Varför han såg på mig med sådant hat i blicken. Varför han ... När tårarna övergick till hulkningar satt jag mig ner i det daggfyllda gräset med ansiktet djupt begravet i händerna.

Vad hade jag gjort för att förtjäna det här? Det enda svaret jag kunde komma på var; Ingenting. Jag förtjänade helt enkelt inte det här. Jag var bättre än så. Ändå satt jag nu helt ensam i sensommarnatten med tårar som forsade fram och en ilsken klump som skavde i magen. Var det någon som hade rätt att känna ilska och hat så var det väl jag, ändå kände jag ingenting annat än ledsamhet. Och uppgivenhet.