Ska vi slå vad?

Kapitel 16

"Var tog du vägen efter festen? Fick du ditt välförtjänta happy ending?" sa Julia och blinkade flörtigt när hon satte sig ner bredvid mig på en av bänkarna i korridoren.

Jag hade inte hört av mig till henne efter festen och mötet med Alexander. Att hon trodde jag fått ihop det med Alex kunde jag väl förstå, det hade mer eller mindre varit hela planen från början. Men samtidigt störde det mig att hon inte hade hört av sig. Antagligen hade Jimmy en del med det att göra. De två var verkligen av eller på. Antingen ignorerade de varandra eller så satt dem ihop bortom verkligheten.

"Det skulle jag inte påstå", mumlade jag medan korridorerna började fyllas av människor.

Ångesten över att behöva gå tillbaka till skolan igen och sitta i samma klassrum som Alexander ... Det knöt sig i magen av bara tanken. Men han skulle inte få förstöra min skolgång - med andra ord mitt liv. Jag hade jobbar alldeles för hårt för att sabba allting sista året. Och sabba min framtid på grund av en kille, nej det skulle aldrig hända.

"Inte? Kom igen nu, berätta. Var det som du mindes det? Ljuva hormoner som rusar i hett svettigt sex."

Hennes glättiga och aningen roade röst mig kroppen att automatiskt resa sig upp. Jag hade inte energi för det här. Jag visste att hon aldrig skulle håna mig eller döma mig. Men att hon tog så lättvindigt på det som hänt, eller snarare det som inte hänt, utan att faktiskt bry sig om mina känslor. Inte idag. Jag orkade helt enkelt inte.

"Lektionen börjar snart", sa jag och började gå utan att vänta på svar.

Hon skulle följa efter mig. Det tvivlade jag inte på. Men desto mer oroade jag mig för att behöva redovisa hela händelsen med Alex i hemliga viskningar under lektionen.

"Tess, vänta!" ropade hon med jag fortsatte gå. Helst hade jag velat gå så långt att fötterna skulle trilla av. Till Dalarna kanske ...

Med en lätt fnysning gick jag in i klassrummet och satte mig vid min bänk. Det tog inte många sekunder innan Julia satte sig bredvid mig och gav mig en blick som fick mig att himla med ögonen. Jag skulle behöva berätta för henne. Men inte här. Inte nu.

Utan att jag hunnit få fram ett ord reste sig håret på mina armar och en kylig rysning löpte längs med ryggraden. I min vackraste fantasi hade jag dröm om att Alex inte skulle komma till skolan igen. Att han hade flyttat. Eller ännu bättre - Aldrig flyttat hem igen.

Hur mycket jag än försökte att inte se upp från böckerna som låg på bordet framför mig drogs jag likt en magnet mot dörren när killarna högljutt klampade in. Utan att få som mycket som en nypa luft stirrade jag på killarna och för en kort sekund möttes min och Alex blick. Den var lika svart som vanligt. Jag hade inte förväntat mig något annat, men det störde mig nu när jag visste sanningen - Han hatade mig.

Under helgens resterande timmar efter festen hade jag ältat hela händelsen om och om igen. Ältat hans ord om än de varit få. Men ju mer jag tänkte på det, ju mer jag analyserade ... Ju mer insåg jag att det inte var mig det var fel på. Enkelt uttryckt. Men vad hade jag gjort för att han skulle hata mig? Ingenting. Det var banne mig inte mitt fel eller det kanske viktigaste av allt, jag hade inte gjort något fel. Inte för att jag var den som slängde med offerkoftan men i det här fallet hade jag ingen skuld i det hela.

"Tess? Hänger du med?"

På ett ögonblick rycktes jag ur min parallella värld. Som om jag stått naken endast iklädd ett par skor stirrade alla på mig i väntan på min reaktion. Frågan är bara vad jag ska reagera på? Något tveksam nickade jag lätt till svar och hoppades att det räckte för att göra läraren nöjd. Vilket det, till min stora förvåning, gjorde.

"Bra, då var det avklarat", sa läraren med ett nöjt leende på läpparna. "Ni kommer att få den här sista delen av terminen på er att tolka en berättelse som speglar historiska kärleksmöten mellan man och kvinna. Kan vara allt ifrån Shakespeares Romeo och Julia till till exempel Rose och Jack i Titanic. Bara fantasin sätter gränser."

Med ett leende på läpparna sneglade jag mot Julia som såg ... Någonting ut. Själv tyckte jag det lät som ett otroligt roligt projekt. Vem älskade inte klassiska kärlekshistorier?

"Vad tycker du vi ska välja?" viska jag till Julia som bet ihop läpparna. Om hon ville skratta eller gråta var svårt att avgöra men glimten i hennes ögon avslöjade att jag förmodligen hade missat något. Jag bara tog för givet att det skulle vara vi två, som alltid.

"Ja du, du får väl fråga din projekt-kamrat. Och just det, du hamnade med Alexander."

Det var nära att jag ramlade av stolen. Om det var ett elakt skämt skulle jag ge henne en rak höger. Jag skulle inte vara med Alexander. Vem var idioten som hade bestämt det? I vilket fall som helst var det bara att glömma. Jobba i par med Alexander. Än värre, jobba i par om historisk kärlek ... med Alexander. Aldrig!

"Jag har aldrig gått med på det", väste jag samtidigt som pulsen rusade allt hårdare i bröstet.

"Jodå gumman, det gjorde du alldeles precis. Men varför inte? Menar, ni skulle kunna göra en egen berättelse om er själva och den skulle säkert vinna en Oscar."

"Jag har-", började jag och skakade bara på huvudet. Årets pris som den så kallade idioten går till ... mig själv.

Om jag nu kände; Aldrig i hela helvete att jag vill vara med honom. Så, varför hade han inte protesterat? Han kände förmodligen precis samma sak som jag om inte ännu värre över att behöva vara med mig och det fanns fler tjejer i klassen att teama ihop med. Alltid samma sak; Varför just jag?

"Lycka till", mumlade Julia och reste sig upp. "I kärlek och krig är allt tillåtet, så kanske du skulle tillåta dig själv att faktiskt få det att fungera mellan er. I projektet menar jag."

Med en fnysning till svar följde jag henne med blicken när hon gick bort och satte sig med Jimmy. Få det att fungera, det är lätt för henne att säga, tänkte bistert. Men innerst inne visste jag att hon såklart hade rätt, om inte så skulle jag kunna utföra en One woman show - konsten i att älska sig själv. Kanske inte någon blivande Oscar direkt, men jag skulle i alla fall överleva. Mest troligt ...