Ska vi slå vad?

Kapitel 9

Korridoren utanför omklädningsrummet var tom. Och kall. Jag kunde se hur håret på Alexanders armar reste sig när hans varma, fuktiga kropp mötte kylan utanför. För en sekund fick jag dåligt samvete som dragit med honom ut - mer eller mindre naken. Men, jag behöver prata med honom. Fast vad skulle jag prata om?

"Förlåt", började jag men skakade på huvudet. "Vi kanske skulle gå... någonstans. Det är riktigt kallt här ute."

Alexander dröjde sig kvar med blicken aningen för länge innan han gav mig en kort nick. Om man ändå vore tankeläsare. Visst att det var kallt, men jag brann inombords. Han hade alltid haft den effekten på mig. Kanske nu mer än någonsin. Hans hårda muskler var fortfarande pumpade efter träningspasset så det var svårt att veta var jag skulle fästa blicken för att inte skämma ut mig totalt. Golvet var nog det mest passande... I alla fall det säkraste. Tyvärr.

Skolan hade slutat för länge sedan så det skulle inte dröja länge innan vaktmästaren var oss på spåren för att låsa anläggningen. Tur var väl det. För varje steg vi tog - under tystnad såklart - ångrade jag mig mer och mer.

Jag ville skylla på Julia. Var det inte hon som sagt att jag borde prata med honom? Ha! Jag kunde skylla på precis alla på denna planet men det skulle inte ändra det faktum att jag - och enbart jag - nu gick tillsammans med en halvnaken Alexander, helt på eget bevåg. Det var jag som hade släpat ut honom, ingen annan.

"Den här dörren är öppen", sa Alexander från ingenstans så det var nära att jag snubbla till i steget.

Hastigt vände jag mig om och mycket riktigt, dörren in till antingen himlen eller helvetet stod nu på glänt och väntade. Jag svalde nervositeten och gick så samlat jag kunde in i det okända med Alexander precis framför mig.

När dörren stängts bakom mig slöt jag ögonen. Varför hade jag kommit på, och framförallt, varför hade jag genomfört en sådan här korkad idé? Vad skulle jag säga nu? Jag skulle behöva en bra anledning till att ha stormat in i killarnas omklädningsrum bara för att sedan tvinga med mig Alexander ut endast iklädd en handduk om midjan. Något jag ständigt blev påmind om. Det skulle vara så lätt att bara...

"Är du okej, Tess?"

"Öh, va?" började jag och blev snabbt påmind om att jag än en gång flutit iväg bland tankar jag absolut inte borde ha just nu. "Jag menar, det är bara bra med mig. Hur är det själv?"

"Jodå, bra."

"Ah, men så bra då", sa jag snabbt, men möttes av en ny tystnad.

Stelt. Jag kunde bara beskriva det hela som det mest stela jag varit med om i hela mitt liv. Som tur var så var belysningen inne i det lilla rummet nästintill obefintligt. Endast konturer av hans välsvarvade kropp letade sig fram i det svaga ljuset av glödlampan som dinglade i taket. Men ändå, hade jag haft en skämskudde nära hade jag begravt mig i den.

"Så, det jag ville prata med dig om, eller ville och ville, eller det jag ville ha sagt var att jag inte förväntade mig att få se dig igen... någonsin", sa jag och ville återigen dö av skam. Pinsamt Tess, pinsamt.

"Och vad ska det betyda?" mumlade han och tog ett litet men ändå kännbart steg emot mig.

När han var så nära att jag bara behövt sträcka ut en hand för att känna den där hårt pulserande kroppen gav jag upp. Trött på att bete mig som en nervös tonåring i hans närhet. Jag var bättre än så.

"Kom igen nu Alexander, vad gör du här egentligen?"

"I skrubben med dig? Det var du som ville snacka och här är vi nu."

"Du vet vad jag menar, det har gått flera veckor och vi båda beter oss som om vi inte känner varandra."

Jag väntade med spänning på vad han skulle säga. Han hade inte glömt bort mig, den saken var klar men precis som jag undvikit honom så hade han undvikit mig. Jag kunde inte låta bli att undra varför.

"Gör vi det då?" började han och jag kunde höra på hans andning att han nu lät irriterad. "Känner varandra menar jag. Kom igen nu Tessie, både du och jag vet var vi står... Det vill säga; Så långt ifrån varandra som möjligt."

Chock. Ren och skär chock gick som elstötar genom kroppen på mig.

"Hur kan du säga så? Efter allt vi gått igenom?"

Jag hade inte tänkt säga något om vårt förflutna, ville lämna det bakom mig, men ju fler sekunder som passerade ju mer kände jag behovet av att klargöra det med honom en gång för alla. Han hade ingen rätt att vara irriterad, ingen rätt att vara arg. Var det någon som skulle vara arg så var det jag. Det var han som lämnat mig.

"Var det något mer du ville?" sa han kort så jag fnös rakt ut, fan ta honom.

"Nej, uppenbarligen inte."

Utan ett ord flyttade jag mig så långt åt sidan som möjligt för att låta honom passera. Men inte tillräckligt. När han var på väg ut genom dörren snuddade han vid mig så en behagligt rysning gick genom kroppen. Jag må ha varit arg men jag var inte omänsklig. Hans närhet gjorde något med mitt inre, och oavsett hans ord så var det något som aldrig skulle försvinna.

När hans ryggtavla försvann bakom dörren andades jag ut en djup suck. Jag visste inte vad jag hade förväntat mig men definitivt inte det här. Någonstans inom mig hade jag kanske hoppats på att han skulle bli glad av att få en stund ensam med mig, men uppenbarligen var det bara ännu en fantasi jag målat upp i huvudet.

Med bestämdhet stängde jag dörren och gick med snabba steg bort mot hockeyrinken igen. Julia satt inte kvar på läktaren, vilket jag kunde förstå. Med jackan hårt omsluten om kroppen fortsatte jag bort till entrén. Ville lämna denna plats så fort som möjligt.

"Det tog sin lilla tid", sa Julia som satt på ett av cykelställen utanför. "Jag kan bara anta att det gick bra, grattis."

"Du, det gick allt annat än bra", sa jag och satte mig bredvid henne. "Rent åt helvete skulle man kunna säga."

"Aj då, inget sexigt i skrubben med andra ord?"

"Ha! Nog var vi i en skrubb allt men sexigt? Låt mig säga att ett liv som nunna låter sexigare än vårat möte."

Jag kunde inte låta bli att falla in i Julias skratt. Men innerst inne kokade fortfarande den ilska som bubblat upp i kroppen. Vem trodde Alexander att han var? Men han hade rätt i den saken, vi kände inte varandra längre... Och kanske att vi aldrig gjort det.