Ska vi slå vad?

Kapitel 27

Det var tyst ute i korridoren när jag och Alexander stannade utanför salen vi nu skulle ha alldeles för oss själva. Vilket i sig var världshistoriens sämsta idé. Kunde han höra mina hjärtslag? Förmodligen inte. Nyckelknippan han bar i handen skramlade när han låste upp dörren. Varför hade alltid lärare så ofantligt många nycklar? Och vad gick dessa nycklar till? Hemliga klubbrum för de utvalda? Kanske att vår skola hade en Chamber of Secrets som i Harry Potter.

"Vad fnissar du åt?" sa Alex samtidigt som han öppnade dörren.

Jag hade inte ens märkt att jag fnissat till, som med så mycket annat trodde jag att mitt universum endast pågick inuti mitt huvud. Tydligen inte, det gäller att vara försiktig.

"Inget", mumlade jag kort.

Klassrummet ekade lika tomt som korridoren utanför. De flesta persienner var fördragna, vissa trasiga. Rummet såg rätt tragiskt ut. Jag hejdade mig när min blick fastande på Alex som satt sig på en av bänkarna längst fram med fötterna vilandes på en av stolarna. Han såg inte tragisk ut. Jag blev nästan arg på mig själv, var fanns min självbevarelsedrift när det gällde honom?

"Ska vi börja?" sa jag med en kort harkling samtidigt som jag satte mig vid en av bänkarna, en bra bit ifrån honom. "Jag minns inte om vi kom fram till vilken scen vi skulle köra men vad tror du om den när hon kommer in i baren?"

Det blev tyst, som om han hade tänkt sig något helt annat ...

"Visst, det är ju en klassiker."

"Okej, för jag har funderat lite och det är så svårt att kopiera något rakt av så vi får väl hitta på en tolkning av karaktärerna antar jag ... Jag menar, filmen handlar ju om så många saker, allt från andra världskriget till, frihetskamp och korruption till det vi kanske ska fokusera mest på - kärlek och hjärtekross."

För en sekund blev luften i rummet allt tätare, eller så hade jag helt enkelt för varma kläder på mig. Vilket som så kunde jag känna Alex blick utan att behöva se upp från pappret som fortfarande låg blankt framför mig.

"Okej ... Så, vad tänker du?" mumlade han.

Ja, vad tänker jag? Jag hade haft en miljon olika tankar om det här projektet. Jag var glad att vi valt just den här filmen men det gjorde ju allting så mycket svårare. Klassiker som Pretty Woman, den var ju rätt enkelt att bara kopiera rakt av, eller varför inte Titanic när Rose och Jack står där längst fram på fartyget, det hade också varit enkelt ... Men Casablanca var så mycket mer än en enkel kärlekshistoria. Det var då det slog mig, vår filmkväll ... Hur kunde jag ha glömt bort den?

"Eller vänta, hade vi inte bestämt den där andra, du vet", började jag och såg upp från pappret. "Humphrey Bogart, eller ja karaktären Rick, är olyckligt kär i Ingrid Bergmans karaktär Ilsa som är gift med hans bästa vän. Jag tänker på den där scenen du vet 'I still love you' bla bla när hon ber Rick hjälpa sin min."

Jag kunde ha svurit på att det blixtrade till i Alex ögon när ett litet leende smög sig fram i mungipan på honom. Det var en stark scen, och kanske den enklaste att försöka göra en kortare pjäs om.

"Vi kör på den", sa han snabbt och ställde sig upp.

Jag trodde han skulle storma ut som så många gånger förr. I alla fall lämna rummet nu när det var bestämt en gång för alla vad vi faktiskt skulle göra med projektet men där hade jag fel. Med några få steg var han framme vid min bänk och utan att säga något satte han sig precis bredvid mig. Precis. Bredvid. Mig. Så nära att min ena arm nästan snuddade vid hans.

"Ehm, då ... då är det väl bara börja med manus då ... och scenografi", sa jag men snubblade osmickrande på orden så jag ville ruska om mig själv att skärp nu dig Tess!

"Ja, det är väl inte så svårt. Vi borde ju kunna ta det mesta från scenen som den är", sa han och jag kände hur det hettade om kinderna. Både han och jag visste en outtalad del av scenen som vi förmodligen skulle få redigera bort.

"Okej, men kanske inte rakt av", mumlade jag, lika bra att få det sagt. "Jag tänker främst på kyssen, så långt behöver vi ju inte dra det liksom."

Det högg till i magen när orden lämnat mina läppar. "Om du inte vill, kyssen, menar jag". Och där dog jag. Varför i hela fridens namn hade jag sagt så?

Panik kanske? Ångest över att behöva kyssa honom igen? För att jag verkligen inte ville kyssa honom? Allt det var lögn. Så varför hade jag sagt så? För att ge honom möjligheten att såra mitt ego ännu en gång?

"Vi skippar den", sa han och plötsligt kändes det som om vi satt mil ifrån varandra.

"Så bra, då är det ju bara att börja."

Och det var precis vad vi gjorde. Vi samarbetade förvånansvärt bra och det tog inte mer än en timme så hade vi i stort sätt allting på plats. Visst, vi hade inte provspelat något, eller övat på hur vi skulle framföra det hela men manus var klart och vi hade en tanke om hur vi skulle spela mot varandra. Pjäsen skulle väl ta max fem minuter kanske, men det fick räcka. Skulle jag gissa baserat på hur väl jag kände våra klasskamrater så skulle vi ha den mest utstickande tolkningen av dem alla.

"Förresten, tränar du varje dag?" frågade jag samtidigt som jag började plockade ihop alla papper. "Tänkte när vi skulle ha möjlighet att plugga in manus ihop och kanske provspela pjäsen några gånger innan vi ställer oss framför hela klassen? Vi har väl någon lektion kvar att träna på men jag vet inte om det räcker, som du vet vill jag verkligen att det här ska bli bra."

"Mer eller mindre", sa han och stoppade händerna i fickorna medan han väntade på att jag skulle få ordning på alla saker.

"Så ... vad betyder det?"

"Jag tränar varje dag, men det går väl att lösa."

Han lät inte supertaggad men det hade jag inte förväntat mig heller. Men jag måste ändå ge honom cred för engagemanget att få ihop allting. Jag visste att han älskade filmen, även om han aldrig skulle erkänna det, men det gjorde mig varm i hjärtat och gav en extra tro om att vi faktiskt skulle fixa det här.

"När kan du då?"

"Lördag kväll."

Jag hostade till, det svaret kom snabbt. Lite väl snabbt för att vara Alex. "Typiskt, det är väl den enda dagen eller kvällen jag inte kan, men du har väl kvar mitt nummer antar jag. Får du en lucka så är det ju bara messa."

Han rörde sig inte ur fläcken när jag gick bort mot dörren. "Vad ska du göra på lördag?"

Tonen i hans röst var varken lättsam eller nyfiken, frågan var nog inte menat som en genuin fråga. Vilket irriterade mig. Var han svartsjuk? Jag vände mig om och höjde lätt på hakan, det hade inte han med att göra men jag kunde inte låta bli. "Jag ska ut med Jullan."

Utan att vänta på något svar lämnade jag klassrummet. Han hade nyckeln så det behövde jag inte bry mig om. Vi hade kommit en bra bit med projektet idag, vilket kändes bra. Allting annat som kretsade kring Alexander kändes ... Ja, det kändes.