Ska vi slå vad?

Kapitel 6

Jag borde aldrig ha slagit vad... Vad fanns det ens att slå vad om? Att ligga med någon, kom igen. Om Julia trodde att hon kände mig innan och utan, ja då kände jag henne till oändligheten och tillbaka. Vilket inte var någon tröst i sig men kanske att det var lika bra att berätta sanningen?

Med en kort blick på Julia som vevade runt i yviga gester blandat med det mest bubbliga skrattet, så som hon alltid gjorde när hon hade någon rolig historia att dela med sig av. Men just denna historia hörde jag inte ett ljud av. Mina tankar överröstade allt ljud runt omkring mig att det kändes som om hjärnan var på väg att explodera.

"Jag måste prata med dig", sa jag utan att hinna stoppa orden.

"Visst gumman", började Julia, fortfarande skrattande. "Man kan vi ta det senare? Jag bara måste berätta om-"

När hon väl mötte min blick tystnade skrattet. Hon gav mig en kort nick och ställde sig upp utan att säga ett ord. Kanske hon känner mig till oändligheten och tillbaka trots allt, tänkte jag tacksamt och reste mig upp.

Under tystnad gick vi genom den folktomma korridoren bort. Lunchrasten var i full gång och även om kylan börjat krypa närmare så var det fortfarande skönt ute i höstluften. Väl ute gick vi fram till en av bänkarna som stod lite avskilt. Jag visste att jag skulle behöva säga de första orden, men hur skulle jag börja. Det hade bara gått någon vecka av terminen, någon vecka av olidligt kämpande med mina känslor i Alexanders närvaro. Jag ville inte känna så här.

Vi hade inte pratat något mer sedan... Ja, om man nu kunde kalla vårat första möte att prata. Han hade sagt mitt namn - tror jag - och vad hade jag gjort? Stått som ett kärlekskrankt fån och dreglat. Sedan dess har vi undvikit varandra, medvetet eller omedvetet lät jag vara osagt.

"Jag kan inte genomföra vadet, men jag tänker inte vara skyldig dig en kaffe om dagen", mumlade jag och begravde ansiktet i händerna.

"Vad är det som har hänt?"

Jag hade förväntat mig protest, kanske till och med någon retsam pik om mitt oskuldsfulla jag men när jag vände mig mot henne såg hon helt allvarlig ut.

"Jag hade inte tänkt säga något", började jag, men fick harkla mig för att rösten skulle bära. "Jag och Alexander har en historia... Så, jag kan inte genomföra vadet, än mindre vill jag det och jag tänkte att om du fick veta sanningen så skulle du inte driva in din skuld."

Jag kunde inte låta bli att skratta till över de sista orden, för var det någon som skulle gå över lik för att vinna ett vad så var det Julia.

"Vet du, jag misstänkte det", sa hon och höjde något högfärdigt på hakan. "Så, vad är sanningen?"

Jag tvekade en sekund men nickade till slut och tog sats, ville välja mina ord noggrant. Det var många år sedan nu men minnena av min och Alexanders tid tillsammans kändes som igår.

"Under en sommar för många år sedan var min och Alexanders familj på en resa tillsammans, hans pappa och min har varit vänner sedan dagis. Det var inte den första resa som våra familjer gjort tillsammans men det var den första på flera år. När vi var små tyckte jag mest att Alexander var irriterande, hockeytokig redan då och allmänt störig, han tyckte säkert lika illa om mig, som pojkar och flickor i den åldern gör antar jag. Men så den sista sommaren slog uppenbarligen hormonerna till och ja, jag föll för honom. Vi blev kära."

När jag tystnade för att vänta in hennes reaktion fördes blicken automatiskt mot skolans entrédörr som hastigt slogs upp av ett gäng hockeytokiga och allmänt störiga killar, och Alexander. Såklart.

"Vadå? Jag hänger inte riktigt med. Ni blev kära. Vad är det som är så farligt med det. Alla har väl haft en tonårsförälskelse någon gång, de flesta i alla fall. Visst, jag fattar nu varför du inte vill slå vad men ändå."

"Det hände en sak", började jag med blicken fortsatt på killarna som gick över skolgården bort mot ishallen. "När vi var hemma igen upptäckte vi att jag blivit gravid."

"Vänta nu, vad fan är det du säger? Vadå vi, du och Alex eller? Varför har du inte berättat det här för mig Tess?" Julia for så fort upp på fötter igen att jag var nära att trilla av bänken.

"Jag har inget hemligt barn om det är det du tror. Vi kom överens om att hålla det inom familjen, vi bor som sagt i en liten by och du vet hur skvallret går. Alex och hans familj hade redan hunnit flytta när jag fick missfall. De sa att flytten var på grund av Alexanders satsande på hockeyn men ja, vad vet jag."

"Jag fattar ingenting, så han bara lämnade dig?", mumlade Julia och satte sig sakta bredvid mig igen. "Hur kan du ha undanhållit något sådant här för mig?"

"Skam och skuld antar jag. Hjärtekrossad på så många sätt som ingen i den åldern ska behöva uppleva. Ingen överhuvudtaget för den delen. Jag försökte kontakta honom flera gånger efteråt för att berätta vad som hänt men det var som om han försvunnit från jordens yta så till slut gav jag upp. Men när jag såg honom i aulan första skoldagen, förutom chocken över att se honom igen så var det många gamla känslor som kom tillbaka. Vi är historia och det har jag accepterat, men minnena lever fortfarande kvar. Nu mer än någonsin."

Det kändes skönt att äntligen ha blottat min innersta hemlighet. Ett djupt mörker som legat och grott alldeles för länge.

"Du har accepterat det? Knappast. Du kan intala dig vad du vill, men du borde ha berättat det för mig. Då hade jag aldrig kommit på den där dumma vadslagningen."

"Vad annat kan jag göra än att acceptera? Det är ju inte direkt så vi hade ett kärt återseende där vi kastar oss i famnen på varandra och lever lyckliga i alla våra dagar."

"Men är du fortfarande kär i honom?"

"Nej, men jag är kanske kär i tanken på oss och det vi hade innan allt... det där andra hände."

"Så, svaret är egentligen - ja, du är kär i honom."

"Äh lägg av nu, vi är inte samma personer idag. Jag skulle inte påstå att jag känner honom längre, vi har vuxit upp och lagt allt som hänt bakom oss. Som jag sa, det är historia och jag har gått vidare."

"Mmhm, vi får väl se", mumlade Julia och för första gången under vårt samtal såg jag den berömda glimten som blixtrade till i hennes ögon, om så bara för en sekund.