Ska vi slå vad?

Kapitel 21

Jag sneglade på pennan som fallit i golvet. Vad skulle jag göra nu? Jag kunde ju inte direkt säga nej till att se filmen, men att se filmen tillsammans med honom. Ensamma. Jag kunde inte låta bli att fundera på varför han ville umgås med mig. Inte för att jag hade några förhoppningar om att det var på grund av annat än projektet. Men det kändes ändå ... Han kunde lika gärna ha sett filmen hemma själv och sedan föreslagit en scen.

"Visst", mumlade jag. "Vi kan se filmen."

Utan att se på honom tog jag snabbt upp pennan och vände mig mot skrivbordet och datorn som låg där. Det hade känts bättre om vi sett den på tv:n i vardagsrummet, men det var en gammal film som inte fanns att streama på Netflix. Ja, jag hade kollat upp det.

Med ett djupt andetag vek jag upp datorn och googlade på filmen. Till min förvåning fanns den att se på Youtube. Kvalitén kanske inte var den bästa, och det fanns definitivt ingen undertext, men vi skulle ju bara se karaktärerna - inte recensera filmen. Det var med en skräckblandad förtjusning jag sakta vände mig om mot Alex. Han satt fortfarande halvt tillbakalutad på sängen med en blick jag inte kunde läsa av. Mörk och tung, men inte arg eller irriterad.

Utan ett ord kröp jag upp i sängen bredvid honom med datorn placerad mellan oss. Nära, men inte för nära. Tacksam över att mina hjärtslag inte hördes då pulsen rusade okontrollerat. Jag ville inte känna som jag gjorde, ville inte låta honom påverka mig så, men i Alex närhet försvann all vett och sans. Som så många gånger förr.

"Jag har bara en fråga innan vi börjar", viskade jag och svalde nervöst. "Hur kommer det sig att du ville välja den här filmen? Eller ens känner till den?"

Han dröjde med sitt svar när han långsamt förde blicken från skärmen mot mig. Det var som om han kunde se rakt igenom mig när han till slut såg rakt in i mina ögon. "Det var min farmors favoritfilm, jag har sett den fler gånger än jag vill erkänna."

Jag skrattade till men la snabbt handen för munnen. Det mörker som konstant tycktes omringa honom lättade för en sekund. Jag kunde se honom sitta där med sin farmor och se Mr. Bogart i en av sina paradroller om och om ingen. Han var garanterat den tidens hunk.

"Då ska vi inte göra farmor besviken", sa jag i ett leende och tryckte igång filmen.

Från första stund när den svartvita filmen började spelade på skärmen framför oss var det som att kliva in i en annan tid. Förtrollande. Pirret inombords steg för varje sekund. Ja, jag älskade filmen. Älskade den tidens elegans trots det tragiska budskapet.

Då och då sneglade jag på Alexander som koncentrerat följde filmen. Även om han sett den otalet gånger kunde jag inte låta bli att känna glädje över att se honom så involverad. Stundtals kunde jag till och med höra hur han mumlade med i replikerna.

Det kändes så naturligt att ha honom i min säng, tätt intill, framför en film vi båda älskade. Han skulle aldrig erkänna det men det märktes tydligt hur mycket han tyckte om den. Om det var för minnena av honom och hans farmor eller det faktum att filmen var en kritikerrosad klassiker, det lät jag vara osagt. Men det var fint att se.

Nervositeten var som bortblåst och med en lätt suck sjönk jag längre ner i sängen och lutade huvudet mot ena handen. Vi sa ingenting utan lät oss förtrollas och ju fler minuter av filmen som gick, ju närmare lutade vi oss mot varandra. Inte avsiktligt.

När vi kom till scenen jag själv hade haft i tanken som den scen vi skulle tolka lutade jag huvudet mot hans axel utan att tänka mig för och gjorde allt jag kunde för att hålla tårarna tillbaka. Det var så fint och så tragiskt på samma gång.

Jag kom på mig själv och var nära att flyga upp från sängen, men det gjorde jag inte. Jag fortsatte ha huvudet mot hans axel, och han protesterade inte. Kanske kunde jag tacka filmen ... och kanske att jag skulle ta den här stunden till att bara njuta, för det skulle förmodligen inte hända igen.

Det var nästan som om jag ville hålla andan och bara stanna tiden. En kort sekund tyckte jag mig känna hur han strök med sin kind ovanför min tinning. Mitt hjärta gjorde volter i bröstet och hade han inte hört min puls rusa tidigare så kunde han definitivt göra det nu. Hände det verkligen? Eller inbillade jag mig bara i stunden? Jag ville inte veta. Just nu mådde jag bättre än på längre. Kanske att han inte hatar mig ändå ...

"Den här scenen tänkte jag", viskade han så nära mitt öra att jag fick knipa ihop med läpparna för att inte stöna till.

Det var precis den scenen jag också hade tänkt. Rick - som den manliga karaktären heter - kom in i ett rum vem väntade där? Mycket riktigt, Ingrids karaktär Ilsa. Känslorna, smärtan ... kärleken dem emellan. Det skulle bli perfekt.

"Samma här", viskade jag utan att röra en millimeter av min kropp.

Luften i rummet blev allt tätare och snart skulle det bli svårt att andas. Gnistorna som sprakade inom mig kunde tända till på allvar vilken sekund som helst och det ... Det fick inte ske. Jag ville inte förstöra den här nyvunna, kanske man kunde kalla det för vänskap, mellan oss. Speciellt inte nu när vi för första gången på väldigt länge var överens om något. Men jag ville inte att filmen skulle ta slut.

Precis när eftertexterna började rulla plingade det till under kudden. Alex hade redan börjat räta på sig så med en gnutta besvikelse sträckte jag mig efter mobilen jag hade glömt låg där under. Förvånat höjde jag ögonbrynen när jag såg vem som var avsändare.

Från Kim 20:16
Nice prommis idag, lust att göra om det?

Det var svårt att ta in orden. Menade han allvar? Visst, det hade varit "nice" men om jag ville göra om det?

"Vem var det?" frågade Alex som nu satt sig på sängkanten.

"Kim", sa jag, men var nära att slå handen för munnen. Ordet - namnet - hade kommit så snabbt att jag inte hunnit stoppa det.

"Kim? Så du och Kim messar eller vad?"

Nu var det en helt annan stämning i rummet. Luften som tidigare varit så tät av mina lustfyllda hormoner omvandlades på en sekund till ett minfält.

"Det skulle jag inte påstå. Han promenerade hem med mig tidigare idag", sa jag snabbt.

För snabb. Jag förbannade mig själv att jag inte kunde hålla tyst. Alex ögon var nu lika svarta som natten. Som vanligt. Med sammanbitna käkar reste han sig upp från sängen och utan ett ord stormade han ut från mitt rum.

Jag satt kvar på sängen med halvöppen mun för att försöka förstå vad som precis hade hänt. För ett kort ögonblick sneglade jag på skärmen. Livet var nog inte enklare i Casablanca, snarare tvärt om. Men dramatiken, den var fullt lika verkligen nu som då.