Ska vi slå vad?

Kapitel 24

Ett efter ett av de undersaltade stripen försvann allt för snabbt. Visst, jag hade varit hungrig men ju närmre vi kom till att ha ätit klart, ju närmare kom vi också en punk där vi skulle behöva prata med varandra. Inte det att vi inte sagt ett ord. Smakade det bra? Brukar du äta här? Helt klart godaste burgarna i stan. Ja, det var väl ungefär det som hade sagts mellan oss.

Då och då sneglade jag upp på Alexander och varje gång mötte han min blick. För en kort sekund stannade världen innan vi fortsatte äta. Jag skulle kunna göra vad som helst för att höra hans tankar. Men det var ingen idé att ens spekulera, eller ens gissa sig till vad han tänkte. Hoppas det inte fastnat mat mellan tänderna, tänkte jag och drog tungan snabbt över dem.

"Så, det går väl bra med vårat projekt", sa Alex så jag hostade till. Det var inte en fråga, snarare ett påstående.

"Det vet jag inte, jag menar, vi har ju typ inte gjort något?"

"Vi har i alla fall en plan, eller hur?" mumlade han och lutade sig bakåt mot ryggstödet med sugröret i ena mungipan.

"Visst, men vi kommer behöva mer än bara en plan för att bli godkända", sa jag och sträckte mig efter min läsk.

Utan att behöva se på honom märkte jag hur hans blick brände på min hud. han behövde inte säga något. Vem försöker jag lura? Speak up för fan, tänkte jag och harklade mig på nytt. Det var han som hade velat ses, det var han som hade bjudit på mat. Och på tal om det ...

"Tack för maten, det var jättegott", sa jag med ett leende.

"Så lite så", sa han med ett hängandes "men" i luften. "Men, vad menade du egentligen med att jag är annorlunda?"

Där kom det. Ett startskott på vårt samtal jag inte alls var redo för.

"Äldre, antar jag", sa jag i ett försök att släta över det hela.

Jag hade ingen lust med att dra igång hela: Du är tvär, sur, taskig, mörk, hemlig, supersnygg, galet snygg, helt jävla utom denna värld snygg och jag vill ta dig här och nu men min hjärna säger skärp dig, han har sårat dig, han kommer såra dig igen. Men hjärtat skriker skit i det, du vill ha honom, säg det bara.

"Äldre? Alla blir väl äldre eller?"

"Såklart", sa jag snabbt och kände hur rodnaden spred som på kinderna. Tur att han inte kunde höra mina tankar. "Men jag menar kanske mer sammanbiten. Som om du har en miljon mörka tankar som snurrar där inne, som du inte vet vad du ska göra av. Ett åskmoln som väntar på att skicka ut blixtar och dunder."

Rodnaden som börjat kittla på kinderna spred sig nu allt snabbare ner mot halsen när han gav mig ett snett, roat leende medan ögonen brann som den hetaste eld.

"Äsch glöm det där", sa jag ursäktande. "Vad ska vi göra med projektet istället?"

"Tänk om jag inte vill släppa det? Tänk om det är snart, att jag har många tankar som bara vill komma ut?"

"Antar att det bara är att säga det då?" sa jag och skrattade till för att lätta upp situationen som skapats då han såg mer allvarlig ut än någonsin. Varför hade jag ens sagt något?

"Tessie", började han och omedvetet bet jag ihop käkarna och stålsatte mig för vad som skulle komma mellan det där vackra läpparna. Han tvekade, det syntes tydligt. Det var just det med honom, som om han ville öppna upp sig men samtidigt slöt han sig än mer för varje sekund som gick.

"Jo, Tess ... Det jag vill säga är väl att ... Det är ändå najs att vi kan vara vänner efter, du vet", började han och viftade lätt med handen mellan oss. "I och med det här projektet menar jag."

Halvt som halvt gapandes försökte jag greppa hans ord, framförallt ett ord som fick håren på mina armar att resa sig, och inte på ett bra sätt. Vänner. Men det var väl det vi var nu, vänner. Kanske. Kunde man ens kalla oss för vänner? Skulle jag beskriva min och Alex relation så skulle jag nog inte klassat oss som vänner. Vänner, vänner vänner. Jag hatar det ordet.

Det var som en skavande pusselbit föll ur dess ram. Den hade inte passat perfekt men den hade fått hela pusslet att blir helt. Någorlunda helt. Nu var den biten borta. Kanske att det var spiken i kistan, ytterligare ett talesätt jag avskydde. Men vad kunde jag säga, eller i mitt fall tänka? Han ville att vi skulle vara vänner, trodde att vi var vänner och det ... Ja, det var det.

Innan jag hunnit öppna munnen för att säga ... vad som helst hördes ett bekant ljud bakom mig. Den heta glöd i Alex ögon var nu som bortblåst. Lika mörk och kall som vanligt och det dröjde inte länge innan några av hans hockeypolare satte sig bredvid oss.

"Jaha, vad har vi här då?" sa Jimmy med ett flin och la upp ens armen om mina axlar.

"Inget", sa Alex med en suck.

"Projektet, vi jobbar med projektet. Du menar väl inte att du och Jullan redan är klara?" sa jag och vickade på axlarna för att hans arm skulle falla ner.

"På tal om Jullan, har hon mens eller? Helvete vad hon surar." sa Jimmy med ett skratt. "Kom ihåg det boys, spring medans ni kan från dessa fruntimmer."

"Men är du på riktigt dum i huvudet?" fräste jag och reste mig upp. "Hur kan du ens prata så om henne, eller ens om någon? Väx upp för fan, jävla idiot!"

"Men chilla för fan, jag skojade ju bara."

"Jaha, du skoja bara. Ja men då är det ju lugnt. Boys", sa jag så syrligt att det smakade bittert i munnen. Med en ond blick på alla som satt runt bordet skakade jag lätt på huvudet och pressade mig förbi Jimmy.

Utan att se mig om gick jag med snabba steg tillbaka samma väg som jag kommit för mindre än en timme sedan. När jag var nog långt borta ifrån idioterna fiskade jag upp mobilen och slog in Julias nummer.

"Vad vill du", svarade hon så jag höjde lätt på ögonbrynen. Okej. Visst, hon lät inte som den spralliga Julia som hon alltid gjorde, inte i närheten, men ändå. Jimmy är en idiot.

"Vi behöver snacka", sa jag kort, och lät minst lika sammanbiten som hon.

Utan att vänta på ett svar, ett avböjande eller ett hejdå fortsatte jag bort över skolgården. Det var den snabbaste vägen hem till Julia, och jag hade verkligen ingen tid eller lust med någon omväg. Inte när min inre drake hade väckts till liv och det var sant det ja hade sagt, vi behövde verkligen snacka. Både hon och jag vad det verkade som.