Ungdomshem>>Gruller

42. Ny rumskamrat

~Gray~

Julius flyttade in i vårt rum samma kväll. Ja, inte permanent. Han behövde bara en plats att bo medans Matte och Joen var inlåsta. Väktarna hade sett dem tomma sprit flaskorna när de sprang upp för att se varför Matte och Joen skrek. De blev inte glada av att se dem. Så Matte och Joen blev inlåsta efter ett långt förhör och varsitt negativt alkoholtest. Jag fick lite dåligt samvete men det gick över fort.

Julius behövde då en plats att sova på. Det fanns en ledig säng både i Hugo och Samuels rum och Lisas. Men Väktarna ville inte att en tjej och en kille skulle dela rum (det var därför Lisa fått eget rum till och börja med) och inte heller ville de att Julius skulle dela med Hugo och Samuel. Hugo kunde bli väldigt arg, speciellt på natten. Samuel var den enda som kunde handskas med honom. Så det enda alternativet var att Julius flytta in med oss.

Det fanns ju ingen extra säng hos oss. Även on Robin inte sovit i sin egen säng på flera veckor och Julius skulle kunna sova i hans säng så ställde Väktarna in en ihopfällbar säng. Vi kunde ju inte direkt förklara varför Robin inte sov i sin egen säng eller varför jag ofta sov med Ivar.

Jag vet faktiskt inte varför Väktarna trodde på att Julius var oskyldig när det gällde sprit flaskorna. Hade det varit någon av oss skulle vi alla bli inlåsta utan att tveka. De skulle inte ens lyssna på någon förklaring. Julius var väl Väktarnas favorit kanske. Det gick rykten om att han börjar bli bättre och att han snart skulle bli frisläppt. Han hade inte varit här så länge, och varför han var här vet jag inte.

Men snart skulle han, enligt ryktena, härifrån. Vilket var bra för honom. Att bli bättre och komma härifrån var ju målet för oss alla. Men det skulle inte vara samma sak här om det verkligen var så att Julius skulle lämna oss.

Jag vet inte om jag håller på att bli bättre. Annorlunda från när jag kom hit, definitivt. Men jag tror inte att jag någonsin kommer att bli bra igen. Det blir nog ingen av oss. Vi kanske blir bättre, men bra blir vi nog aldrig. Det finns liksom inget man kan göra för att fixa såna som vi.

Medan jag ristade in ännu en streck i den gulmålade gipsväggen med den böjda spiken klampade Robin in. Han smällde igen dörren efter sig med sådan kraft som fick väggarna att skaka.

"Chilla, Robin. Tänker du ge mig en hjärtattack?" Men Robin ignorera min spydiga kommentarer.

"Dumma fucking läkare," mumlade han bara till svar. Robin korsade rummet och gick fram till fönstret för att öppna det.

"Jag trodde ert fönster var låst," hördes det från en mer eller mindre förbryllad Julius. Robin svara fortfarande inte. Varken jag eller Teo svara heller. Robin fick tillslut upp fönstret och jag upptäckte att hans händer darra så förfärligt. Ej, hela han skakade.

Utan att ge oss någon form av uppmärksamhet eller tecken på att han ens visste om att vi var här, klättrande han ut. Vi alla hade kommit överens om att inte gå ut på taket så länge solen var uppe men det sket Robin fullständigt i nu.

Jag och Teo följde efter honom ut. Vi visste inte vad Robin tänkte göra men det kunde inte vara bra. Det var riskabelt nog att gå ut på taket nu när Väktarna redan var på hel spänn, men att gå ut under dagstid var bara vårdslöst. Något var definitivt fel.

Ute på taket satt Robin med benen hängande över kanten. Vi satte oss ner på vardera sida om honom. Jag kollade ut över området runt huset. Löven på almen nere på gården hade blivit röd-gula. Tvättlinan som var spänd mellan trädet och husets gavel var tom. Hela området låg ödelagt nedanför oss. Det hade gått alldeles för lång tid sedan jag sett området från den här vinkeln i solljus.

Om bara Ivar varit här. Han hade känt Robin längst och viste säkert vad vi skulle göra. Men Ivar var fast nere i köket ifärd med att städa upp efter middagen.

"Robin, kom så går vi in igen." Teo drog lite i ärmen på Robins tröja medan han sa det. "Vi kan prata där inne. Här kan Väktarna se oss allt för lätt."

"Jag bryr mig inte," muttra Robin till svar. Han gömde ansiktet i sina händer och förblev orubbad. Jag kände mig så hjälplös. Inga ord kom fram när jag försökte prata. Det fanns inget jag kunde göra för Robin och det sög. Så jag sat bredvid honom och såg på när Teo gjorde sitt bästa för att hjälpa.

"Jo, snälla kom in. Jag slänger ut Leo och Julius, så blir det bara du och jag. Snälla kom in." Teo röst var nästan bedjande. Tillslut gav Robin upp. Han tog Teos utsträckta hand och följde med honom in med mig hack i häl.

Precis som Teo hade lovat slängde han ut mig och Julius. Det låter hemskare än det egentligen var. Jag tog helt enkelt med Julius ut på en promenad medan Teo pratade med Robin. Jag och Julius pratade inte alls under hela tiden vi gick ute. När vi kom tillbaka pratade vi inte om vad som hänt heller. Robin och Teo hade gått och lagt sig. Jag och Julius gjorde detsamma utan att säga ett ord till varandra. Ivar var ännu inte tillbaka.