Ungdomshem>>Gruller

21. Guns

~Gray~

Vi gick längst den tomma grusvägen, träden intill gav skugga med ändå så kunde solstrålar tränga sig in genom kronverket av löv. Jag gick ensam en bit bakom Robin och Teo. Vi skulle gå ut på en promenad men eftersom Ivar rymde för ett tag sen var han tvungen att stanna på husområdet. Så nu var jag tvungen att stå ut med Robin och Teo som konstant flörta med varandra. Vad jag förstått har dem inte blivit ihop än men dem har något på gång. Jag såg hur Teo osäkert sträckte sin hand mot Robin. Dem kolla på varandra ett kort ögonblick innan deras fingrar flätades ihop. Jag log svagt åt dem där vi gick på den annars lunga skogsvägen. Då och då hördes fågelsång från trädkronorna. Vägen under våra fötter förde oss ut till en bilväg. Vägen kantades av skog på ena siden och en åker på andra. Jag följde efter Robin och Teo när dem korsade vägen utan att ens kolla om de kom några bilar. Men de behövdes inte. Här fanns de knappt några människor. Den perfekta platsen att ha ett ungdomshem på, isolerat från samhället. På andra sidan vägen var de bara en stor åker med några inplastade höbalar. Den nyklippta skörden stack under fötterna då Robin fortfarande lånade mina skor. Jag gick fram till en av dem stora vita marshmallow liknade föremålen. Robin satte sig ner lutad mot höbalen medans jag gjorde ett försök att klättra upp på den. Mina svettiga fötter gled mot den släta plastbeprydda ytan. Jag lyckades slänga upp ett ben vilket gjorde det lätt att häva sig upp. Teo som tills nu bara stått och iakttagit mig försökte också klättra upp. Han var mycket kortare än mig så han fick inte upp benet. Efter flera misslyckanden gav han upp. Han var på väg att sätta sig bredvid Robin då ett par händer tog tag om hans midja. Robin hade tagit ett stadigt tag om Teo och drog ner honom i sitt knä. Teo såg först förbryllad ut men hans mungipor drogs snart upp i ett leende. Han luta sig tillbaks mot Robins bröstkorg och slöt ögonen. Jag satt kvar uppe på höbalen och iakttog dem. Ett tag tyckte jag att jag hörde dämpade röster men jag kunde inte urskilja vad dem sa. Solen stod högt på himmelen när vi kom hit men nu börja den gå ner i väst. Jag skulle precis fråga dem om vi skulle börja dra oss tillbaka då jag hörde ett svagt fnittrande. De visade sig att de var Teo som fnittra. Robin hade börja lämna små lätta kyssar längs med Teos hals, därav fnittrande. Jag hade lärt mig redan första veckan Teo var här att han var sjukt kittlig så jag antar att de var därför han skratta. Jag himla med ögonen åt dem men stelna sen till. Jag hörde något som lät lite som ett stön. Jag kolla ner på dem, rädd för vad jag skulle kunna se. Robin hade börja suga på Teos hals de var allt. Jag himla med ögonen igen och börja klättra ner för höbalen. Jag gled ner och lyckades landa ljudlöst i gräset. Dem märkte mig inte då jag gick runt till där dem satt, dem var ju lite upptagna. Jag harkla mig, ingen reaktion. Jag harkla mig ännu en gång, nu lite högre. Teo vände blixtsnabbt på huvudet och börja rodna när han såg att jag iakttog dem.

"Robin lägg av nu vi måste gå tillbaks." Mumla Teo generat. Robin lyssna inte utan bra fortsatte med de han höll på med.

"Ska jag komma tillbaks senare?" Fråga jag vilket fick Teo att rodna ännu mer. Robin titta äntligen upp när han hörde min röst. 

"Närå vi är precis klara." Skratta han lågt. Han kysste Teo på kinden innan dem ställde sig upp. Teos kinder hade nu antagit en scharlakansröd ton. Vi vandra tillbaks på skogsvägen som skulle ta oss tillbaks till helvetet. Ända anledningen till att vi gick iväg från första början var för att väktarna tvinga oss. Nu kunde vi säga att vi varit ute och gått hela dagen då vi egentligen suttit ute på fältet. När vi kom tillbaks blev vi välkomnade av Ivar som satt på trappan. Han såg utmattad ut men log ända av åsynen av oss.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Do you know what's worth fighting for, when it's not worth dying for? Jag var bara tvungen okej, döm mig inte. Om någon är förvirrad så finns de en låt som heter "21 guns" därav titeln.

//J