Ungdomshem>>Gruller

34. Ojdå

~Gray~

"Du någon som vill prata med dig." Väktarens ord var likgiltiga med fick mig ändå att hoppa upp och följa efter henne. Hon ledde mig till Lindas kontor där jag fick in med en klump i halsen. Kanske de inte var så bra ändå. När jag kom in satt Linda vid sitt skrivbord och höll i en sån där typisk gammal telefon med sifferskiva och sladd.

"Vi kan höra allt ni säger." Sa hon uttråkat när hon räckte över telefonen till mig. Mina händer skaka när jag tog emot den. Jag hade inte fått ett enda samtal sen jag kom hit. Robins mamma ringde minst en gång i veckan medans Ivar hade en lillasyster som han prata med ibland. Teo fick inte heller några samtal. Utan några förhoppningar tog jag ett djupt andetag innan jag börja prata.

"Hallå?" De var några sekunders tystnad innan rösten på andra sidan svara.

"Leo?" Hennes röst var svag och sprucken som om hon gråtit men jag visste ändå vem de var.

"Mamma?"

"Ja de är jag." Hennes röst lät som om den skulle spricka igen."Jag har egentligen inte tid att prata men de är en sak jag måste berätta för dig." Hennes ord gjorde mig orolig. Hade något hänt henne, var hon sjuk, är hon döende.

"Har något hänt?"

"Han förlora rättegång..." Hon fortsatte prata men jag kunde inte höra vad hon sa längre. Jag hade helt glömt bort rättegången när jag åkt hit. 'Han' som min kära mor refererat till var min pappa. Min pappa som blivit anhållen för grova narkotikabrott. Min pappa som nu sitter i fängelse. Min pappa som aldrig riktigt varit snäll mot mig men han var fortfarande min pappa. Jag visste inte längre vart jag var, de var nästan som om jag var full. Jag vingla omkring när jag försökte ta mig därifrån. Plötsligt så satt jag på badrums golvet och skar upp handlederna. Såklart så mins jag inte att jag plockat fram rakbladen jag smugglat in i rummet igen. Blodet strömmade ner för armarna och ner på golvet. Jag ville bara dämpa smärtan inombords. Den intensiva smärtan gav en temporär känsla av trygghet. Mina kläder färgas röda av allt blod som strömmar ut. Mitt synfält svarta men jag tänkte inte låta mörkret vinna över mig den här gången. När jag tillslut kände mig klar med mitt mästerverk över mina armar tog jag en blöt trasa och dabba försiktigt såren. När blödandet äntligen slutat bytte jag snabbt om till en andra kläder och spola bort allt blod från golvet och kläderna. Till min lättnad så sov Teo under hela incidenten. På ostadiga ben stappla jag fram till min säng och föll ihop där. Jag kände bra att jag ville förmultna. De fanns ingen glädje kvar i livet längre. Innan så var Ivar min ända glädje men nu när jag skadat mig igen dröjer de nog inte länge innan han sticker igen. Med tårar rinnandes somnade jag på något sätt.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Jag är typ halvt död. Med de menar jag att mina fötter är de.

//J