Ungdomshem>>Gruller

26. Djupt vatten

~Gray~

Ensamhet är ganska skönt ibland. Man lämnas med sina egna tankar och låter dem ta en vartsomhelst. Den svalkande vinden som smekte mot min kind och fick mitt hår att flyga överallt kändes befriande och de svala vatten gav mig trygghet. Vågorna och mina rörelser förde mig genom vattnet. Jag kom längre och längre ifrån stranden där min enda trygghet fanns. Ingen hade märkt när jag simmat iväg, inte ens Ivar som alltid höll stenkoll på mig. Nu lät jag vattnet ta med mig långt bort, bort från alla problem. Allt som kände jobbigt verkade lämna mig när jag förflytta mig från stranden. Jag kom fram till en liten ö jag observerat från land. De fanns inte mycket, lite träd och några klippblock. Jag klättra upp de närmaste klippa. Mina våta fötter gjorde de komplicerat att koma upp men jag klara de utan några större skador. Jag vet inte om jag egentligen fick vara här men jag har aldrig riktigt brytt mig om regler. Jag kände nu hur kallt de faktiskt var ute. Vattnet hade gett mig värme, klippblocket gav mig kyla. Jag satt ända ganska dold. De var ett stort träd vars grenar sträckte sig framför mig. Jag såg små figurer springa runt på stranden som yra hönor, antagligen så leta dem efter mig. Men jag hade inte lust att ta hand om deras skit just nu. Dem hade deras problem, jag hade mina. De är ju därför vi alla här här. För att vi har problem. Problem ingen kunnat lösa, som ingen ville lösa. Alla hade ju olika allvarliga problem men de var ändå problem. Oavsett hur små dem var så behövde dem ändå lösas. För om de små problemen inte löstes skulle dem utvecklas till större problem som skulle vara svårare att fixa. Jag tror de är de som hände med alla oss här. Vi hade små problem ingen ville hjälpa oss med och tillslut blev problemen bara större och större. Vuxna var verkligen dåliga på att förstå hur ett barn tänker. Vi alla här förstod varandra, men för väktarna prata vi ett helt annat språk. Vi skulle kunna förklara hur vi känner in i minsta detalj och dem skulle ändå inte förstå vad som var fel. Då jag såg väktare storma ut ur huset bestämde jag mig för att de var dags att simma tillbaks. Jag hade inte uppnått något i att simma ut till ön men de kändes bättre på något sätt. Så fort jag satte ena foten i sanden var Ivar fram till mig. Han omslöt mig med sin värme, även fast jag blötte ner honom. Och han släppte inte.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Jag skrev 6 delar i helgen... hjälp mig.

//J