Vargar inom oss

Simona- En vanlig morgon i maj

Det är vår, men när jag hör ordet vår tänker jag på cykelturer vid ån, picknick och glass, inte regn, kyla och hård blåst. Därför är det enligt mig inte vår. Trots det hemska vädret tvingas jag ut på min cykel varje dag för att ta mig till skolan. Skolan är en gammal grå byggnad med små fönster och bara en våning. Det liknar ett fängelse. En plats där de låser in barn hela dagarna, och straffar de som inte går dit. Jag avskyr skolan. Det finns ingen plats där jag blir mer hatad. Det finns många som är utsatta i min skola, men ingen liks utsatt som jag. Dumma lilla Simona Karlsson. Jag kommer fram till skolan blöt och kall. Jag går in bakom förrådet, och ställer min cykel där, för om den står i cykelstället kommer någon garanterat att ha sönder den. Jag går in i skolan. I det låga taket är det fullt av klotter, väggarna likaså. Jag skyndar mig genom korridoren bort till skåpen. Mitt skåp står mot en av väggarna, och såklart är det fullt av klotter och repor. Jag suckar. Sen läser jag upp skåpet och tar fram mina böcker. Jag ser hur många går förbi mig och nyfiket stirrar på mig. Jag försöker att inte bry mig om dem, men allt blir så mycket svårare när jag såg hur Angeline, Robin och Felix går igenom korridoren. Jag hoppades att de skulle gå förbi, men nej. De kommer mot mig med bestämda steg. Jag stänger snabbt igen skåpet för att försöka komma undan, men precis då kommer de fram till mig.
- Vad gör du ensam i korridoren, säger Angeline retsamt. Just det, det finns ingen som vill vara med dig.
De skrattar. Felix går fram till mig. Han tar tag i mig och tryck ner fast mig mot skåpen. Jag blundar och känner hur någon rycker böckerna ur min hand.
- Släpp! säger jag, och försöker få tillbaka böckerna.
Men Robin är stark. Han håller lätt i böckerna. Angeline skrattar. Tillsammans med Robin börjar hon riva sönder böckerna. Mina pennor kastar de åt alla håll. Hela böckerna river de sönder. Jag bara ser på, kan inte göra något för Felix håller fortfarande kvar mig. När böckerna är sönder släpper an mig.
- Ses på rasten, hårboll, säger han med ett flin.
Anledningen till att jag blir kallad hårboll är för att jag har ett långt lockigt hår som växter ända ner till naveln. Jag brukar ofta sätta upp det i en knut för att dölja det, men när det väl är utsläppt blir jag extra mycket retad. Jag börjar samla ihop alla papper som ligger utspridda på golvet, men jag kommer aldrig hinna alla, för jag börjar om fem minuter. Jag får helt enkelt betala för nya böcker, igen. Men det är jag van vid. Nästan varje vecka betalar jag för nya böcker. Jag skäms för det, ingen vet ju om att det inte är mitt fel att böckerna går sönder. Jag hinner inte samla ihop böckerna, utan går istället utan.

Inne i klassrummet är stämningen tryckt. Ingen säger något högt. Bara några få viskar åt varandra. Jag sätter mig på min plats. Så får jag syn på vad som står på tavlan. PROV. Har vi prov idag? Det hade jag glömt, igen. Jag hoppas att det är lätt. Då kommer läraren. Hon är en lång tjej som heter Linda. I handen har hon en bunt papper. Under tystnad delar hon ut dem. Jag har otur. Provet var svårt. Jag kunde nästan inget, nu har jag förstört mitt mattebetyg!