Vargar inom oss

Simona- Händelsen vid Averniernas ände

Vi skulle precis gå tillbaka då vi bestämde oss för att gå bara en bit till. Viktor hade fångat fem fiskar, så de skulle räcka några dagar. Det kändes bra att veta att vi inte bara skulle behöva äta bär. Vi samlade ihop våra saker och började gå igen. Ju längre vi kom, desto tätare blev skogen och fler och fler växtarter såg vi. Efter ett tag var skogen så tät att det knappt gick att ta sig fram. Då stannar vi.
- Nu ska vi väl ändå gå tillbaka. Här kan vi ju inte gå.
Vi vänder oss om för att gå, men istället för att se vägen tom fanns där nu en häst. Det var ett brunt sto, den största häst jag sett. Med en svag känsla av skräck närmar jag mig hästen, och dess osäkerhet märks tydligt, men trots det försöker hon inte att fly. Jag blir först förvånad, men förstår varför när något prasslar i buskarna. Ur busken kommer en flicka. Från början verkar hon varken se mig eller Viktor. Men när hon ska hoppa på hästen får hon syn på oss. Flickan har rödbrunt hår, och en silkesklänning i blått.
- Oj, ja jag ska gå snälla låt mig gå! säger hon oroligt.
- Va? Vi vill dig inget illa.
- Inte? Vad gör ni då här vid gränsen mellan Avernierna och Eryga?
- Ursäkta? säger Viktor förvånat. Vad sa du?
- Är ni inte här ifrån?
- Nej, det är vi verkligen inte, säger jag och Viktor i kör.
- Hoppa upp då så berättar jag mer på vägen, svarar flickan.
- Men vi har saker som vi måste hämta, säger Viktor.
- Det är lugnt, om vi skyndar oss hinner vi rida förbi där också.
- Rida?! Nej det går inte jag, jag... säger Viktor skrämt.
- Det är lugnt hon är så snäll så. Jag heter förresten Ibia, säger flickan.
Hon hoppar vant upp på hästen, och snart är vi andra efter.

- För länge sedan, ja väldigt länge sedan levde alla varelser här i fred och lugn. Allt var precis som det skulle, till den dag då kungen återvände från sin resa i Landet bortom horisonten. Där hade han funnit ett nytt vapen, och med det skulle han utplåna alla landets varulvar. Jag vet inget om vapnet mer än att det var det värsta som skådats. På mindre än en vecka fanns inga varulvar kvar, trodde han. Men det sägs att två varulvar lyckades undkomma. De gömde sig hos en gammal dam. I flera år bevarades hemligheten, och under den tiden hade kungen blivit allt mer maktgalen. Krig hade brutit ut i större delar av landet. Under denna svåra tid valde många att ingå i grupper. De olika grupperna fick sin egen del av skogen, och så är det fortfarande. Jag lever i Eryga, platsen där alver och häxor delar skogen tillsammans. Ni varulvar har ingen plats, därför är ni tillåtna att leva var som helst men skulle fel personer se er skulle ni kunna hamna i trubbel, om någon såg mig i en annan del av skogen än min egen skulle jag dödas direkt, Ibia tystnar. Vi har kommit fram till Eriga. Ibia säger att vi ska till hennes hem. Det tar bara några minuter innan hästen saktar in framför en liten trästuga med halmtak.
- Välkomna till mitt hem, säger Ibia och kliver av hästen.
Nästan direkt dyker en rund kvinna med förkläde upp i dörren. Hon håller stadigt i en träslev i ena handen, och en stekpanna i andra. Hennes ansikte ser argt ut.
- Var har du varit din olydiga flicka? Du skulle bara vara borta ett tag, och sen försvinner du hela dagen och kommer hem med två varulvar! Vad ska man då tro? ryter hon.
- Mor, jag skulle bara plocka några äpplen åt dig.
Ibia sträcker fram en påse. Kvinnan rycker den ifrån henne och går ilsket tillbaka in i huset.
- Stig på, säger Ibia.