Vargar inom oss

Viktor- En oväntad händelse

Det regnar. Just idag när ingen hinner skjutsa mig till skolan regnar det. Jag fäller istället upp mitt orangea paraply och börjar traska mot skolan genom enorma pölar. Skolan ligger som tur är ganska nära mig, så det tar bara en kvart att gå dit, tio minuter som jag springer. Men jag går eftersom att min kondition inte är den bästa. Jaja, jag har iallafall mitt paraply. Efter en stund kommer jag fram till den stora gröna skogen. Där har jag spenderat många timmar i mitt liv. Men på senaste tiden har skogen känns konstig. Liksom annorlunda. Skrämmande. Men jag har bestämt mig för att efter skolan ska jag gå dit.

Jag ångrar mig så fort jag kommer fram till skogen efter skolan. Det har visserligen slutat att regna, men det är fortfarande blött och lerigt. Men jag har bestämt mig, så jag går säker in i skogen. Efter att ha gått på måfå i tio minuter stannar jag tvärt. Här känner jag inte igen mig. Har jag varit här förut? Jag tror inte det. Ändå har jag en känsla av att jag vet precis var jag är. Jag sätter mig ner på en blöt sten, och tar fram läxböckerna. Flitigt antecknar jag lite och börjar på en uppsatts om Franska revolutionen. Plötsligt hör jag ett underligt ljud längre bort i skogen. Jag stannar tvärt upp i mitt skrivande, och lägger böckerna i väskan. Sen smyger jag bort mot platsen där ljudet kom ifrån. Det var bakom en liten berghäll som ljudet kom ifrån. Så tyst jag kan går jag dit. Jag tar några djupa andetag innan tittar vad det är där. Jag tappar nästan hakan av förvåning. Där bakom berghällen ser jag en liten varg, men det var inte nog med det. Vargen har ljust rosa vingar på sidorna om kroppen. Jag står helt stilla och tittar. Vargen verkar inte ha sett mig, så försiktig smyger jag mig bort från den och tillbaka mot stenen där min väska ligger. Jag tar väska och börjar snabbt gå hemåt.

Mamma och mina småsyskon är hemma när jag kommer. De hjälps åt att laga mat.
- Hej! säger jag när jag ser mamma.
- Hej Viktor. Det var någon som ringde dig förut. Du hade glömt mobilen hemma.
Jag nickar och tar upp mobilen. Nummret som har ringt känner jag inte igen, eller jo det känns på något sätt bekant. Jag provar att ringa upp.
Tut, tut det går fram några signaler innan jag hör en röst i telefonen.
- Hej, de är Simona, säger rösten. Vem är det som jag pratar med?
Först fattar jag ingenting. Vem är Simona? Men när jag tänkt ett tag kommer jag på.
- Du har en blogg va? En blogg med dikter, säger jag.
- Mmm, mumlar hon. Men vem är du?
- Ååh, jag heter Viktor. Men hur fick du mitt nummer?
- Viktor, mumlar hon. Du har också en blogg va?
-Ja, men hur fick du mitt nummer?
- Det var lätt, så fort jag hittade din blogg fick jag syn på ett jättegammalt inlägg med ditt nummer i.
- Jaha, men varför ringde du? säger jag förvirrat.
- Jag ville prata med dig. Det var du som skrev den där kommentaren va?
- Ja, eller jag tror det.
- Jag vill veta en sak Viktor, ljög du?
- Nej, jag tycker du är jättebra! Visst är du också tretton?
- Fjorton i juli. Så ja, jag är tretton.
- Ja, jag blir fjorton i november. Skulle inte vi kunna ses någon gång?
Orden bara slinker ur mig. Tänk om hon tycker att jag är konstig som vill träffa henne.
- Absolut, svarar hon skrattade.