Vargar inom oss

Viktor- Döden

En och en försvinner de. De plockas in i salen och kommer aldrig ut igen. Jag ser hur de sakta blir allt färre tills att det bara är jag ensam kvar. I några minuter är det bara jag och några vakter i det trånga rum där jag suttit länge. Alldeles för länge. Jag har väntat i snart två timmar på att dö. Det känns som att det skulle vara lättare att bara kasta oss ner för en klippa, eller dränka oss i sjön. För någon sekund överväger jag att kasta mig ut för fönstret, men ångrar mig snabbt. Plötsligt ser jag att dörren till salen öppnas Jag kommer in. Drottningen sitter på sin ståtliga tron och ler. Eyrida står på golvet. Hon säger inget. Jag väntar. Då ser jag att hon faktiskt mimar något, men jag kan inte se vad. Plötsligt känner jag en kyla som fyller mig. Jag blundar. När jag öppnar ögonen känner jag inte alls igen mig. Platsen är full av moln som sakta flyter förbi. Förvirrat ser jag mig omkring. Inte ett spår av de andra. Försiktigt ropar jag några gånger, men jag får inget svar. Det är då jag för första gången ser ljuset: Ett rödaktigt ljussken visar sig, men lika snabbt som det kom är det borta.
Jag måste ha inbillat mig, tänker jag förbryllat. Men så dyker det upp igen. Den här gången stannar det kvar längre. Jag börjar följa efter ljusskenet. Plötsligt känner jag något som hugger tag i mitt ben. Det kommer så plötsligt att jag faller till marken. Jag hinner inte resa mig för att göra motstånd innan det är för sent...