Vargar inom oss

Simona- En sen eftermiddag

Jag kommer hem från skolan sent. Mina ben är blåslagna och det värker kraftigt i ena armen. Allt var Felix, Robin och Angelines fel. De har varit på mig varenda rast och när skolan var slut lät de mig inte gå innan allt i mitt skåp var förstört. De hade slängt ut mina böcker och tagit min väska. Jag haltar ut i köket för att värma middag. Mamma har sagt att under den här veckan ska hon jobba i Stockholm, och därför inte vara hemma. På grund av det får jag laga min egen mat vela veckan. Men som vanlig känner jag mig inte alls sugen på mat, så jag går in i mitt sovrum och tar fram min dator. Min dator är mammas gamla och den är väldigt liten, men detär ändå min käraste ägodel. På datorn har jag nämligen min blogg. Min blogg är som mitt andra liv, det som spelar någon roll. Där kan jag skriva vad jag vill, och ingen vet att det är jag.
Hej igen! Det har varit en jobbig dag. Idag var det nämligen inte nog med att de skadade mig utan allt i mitt skåp är förstört nu. Okej, jag förstår om ni tycker att jag är en tönt som skriver om detta men utan bloggen har jag inget liv. Eftersom att det är det ända som händer är det lika bra att skriva om det.
Föresten jag skrev en dikt idag. Egentligen är den på engelska, men eftersom att jag suger på det översätter jag den nu till svenska. Okej här är den, jag har döpt den till vargarna:
Pälsen glänser i månskenet. Skogen viskar åt oss att jägarna är nära.
Fly, fly från stegen som hotar bland träden.
Fly, fly från det du äger, från det du bryr dig om.
Vi flyr bort hör stegen bakom oss.
Vi flyr från vassa spjut, från kalla själar.
Vi flyr från det vi bryr oss om.
Ja, det var min dikt. Den kanske inte var så bra nu när jag skrev ner den, men jag vill visa den för så som vargarna känner sig här, så känner jag mig inuti, som en jagad varg. Någon att vara rädd för. Ibland önskar jag att jag var en varg för ett tag. Det skulle vara så lätt att leva i skogen och slippa tänka på verkligen för ett tag. Så, det var allt idag jag kommer antagligen att skriva imorgon med! Så vi ses då.
Jag kommer tillbaka till verkligheten. Från världen som nästan är perfekt är jag nu i den värld som jag hatar så mycket. Jag tittar på klockan. Halv åtta. Om jag ska ha någon middag, ska jag nog göra den nu, tänker jag och går dröjande ut till köket. Ur kylskåpet tar jag fram färdiga makaroner och köttbullar sen förra veckan. Jag värmer i mikron och sätter mig och äter vid matbordet. Då får jag syn på något nere på gården. Det ser ut att vara en kvinna, fast hämtad från en saga. Hon har långt mörkt hår och en tjock sidenmantel i en mörkgrön färg. Jag ser noga på henne, men jag kan inte riktigt se vad hon gör. Det ser ut som att hon går runt och lägger något på marken, men avståndet är för långt för att jag ska se vad. Efter ett tag går kvinnan iväg och hon hamnar utom synhåll. Då tittar jag istället på tre barn som lyckligt springer runt i gräset. Om jag ändå var en av dem, en som hade vänner. En som inte är förevigt ensam.