Vargar inom oss

Viktor- en sen eftermiddag

Dörren smäller igen bakom mig. Jag är ensam hemma. Äntligen får jag stund för mig själv. I vanliga fall är redan mamma och mina småsyskon hemma vid det här laget, men idag är de är de på picnic med Esters klass. Tim skrek i nästan en timme innan mamma lät honom gå med. Tur, tycker jag som gärna vill ha några timmar för mig själv på eftermiddagen eftersom att eftermiddagen är den perfekta tiden för att göra läxor och skriva lite på min naturblogg. Naturbloggen ska jag skriva på idag. Jag går ut i vardagsrummet och sätter mig vid datorn. Där börjar jag skriva ett inlägg på min blogg.
Hej! Idag har jag tänkt att skriva lite om vargar. Jag tycker att det kunde passa nu när det snart är fullmåne, varulvarnas tid. Nej, allvarligt talat. Jag ska skriva om VARGAR! Okej, jag hade tänkt att skriva om en händelse idag. Detta var för några år sedan. Jag och min morfar var ute i skogen vid deras hus på promenad. Då hörde vi plötsligt hur det prasslade i en buske en bit bort. Vi smög oss dit. Där bakom busken fick vi syn på en liten vargunge. Hon var nog inte mer än några veckor, men ändå helt övergiven ute i skogen. Vargungen såg ut att vara skrämd, det var jag med. Vad skulle vi göra med ungen? Vi bestämde oss för att komma tillbaka imorgon, och se om hon var kvar. Det var hon. Nu började morfar också bli orolig. Hela den veckan gick vi till skogen och varje dag var ungen kvar.

Så en dag efter nästan en månad så hörde jag ett märkligt ljud utanför huset. Det var tidigt, så endast jag var vaken. Jag ville somna men ljudet gjorde det omöjligt att somna om igen, så jag smög ut igenom ytterdörren, och bort mot platsen som ljudet kom ifrån. Där satt vargen. Först blev jag rädd. Trots att vargen var så liten och jag så stor blev jag rädd för djuret, så jag smög mig tyst in i huset till morfar. Tillsammans bestämde vi oss för att låta vargen vara men att vi gav den mat då och då. Vi tänkte att snart skulle den bli så stor att den själv valde att fly och leva i det vilda. Precis så blev det. En dag när vi kom ut för att ge henne mat var hon borta.

Jag avbryter att skriva tvärt. Jag kan inte fortsätta. Det som hände sen var så hemsk. I mitt huvud spelas den scenen upp när vargen kom tillbaka efter några veckor och ville ha mat. Jag gick för att hämta mat, men när jag kom tillbaka var vargen död. Hon hade ett stort sår på benet. Det kändes som mitt fel. Jag vill inte skada några djur, inte heller vara anledningen till ett djurs död. Nej, sluta tänk på detta, intalar jag mig själv. Istället så börjar jag leta efter andra som skrivit om djur, helst vargar, mitt favoritdjur.
Vargar blogg,
skriver jag i sökfältet. Det kommer upp flera olika, men jag fastnar särskilt för en.
Diktbloggen,
visar sig bloggen heta. Det är massor med inlägg, nästan varje dag har personen lagt upp dikter. Den senaste handlar om vargar:
Pälsen glänser i månskenet. Skogen viskar åt oss att jägarna är nära.
Fly, fly från stegen som hotar bland träden.
Fly, fly från det du äger, från det du bryr dig om.
Vi flyr bort hör stegen bakom oss.
Vi flyr från vassa spjut, från kalla själar.
Vi flyr från det vi bryr oss om.
Den var bra, riktigt bra tycker jag. Jag bestämmer mig för att skriva en kommentar till den. Men innan jag skriver min kommentar läser jag några andra:
Sämst,
Du är både ful och dålig på att skriva,
Vargar? töntigaste ämnet.
Då skriver jag min kommentar:
Jag tycker den var bra.