Vargar inom oss

Simona- Livet i gruppen

Jag vaknar upp av att jag känner en stark smärta i ena benet. Sakta sätter jag mig upp för att se vad smärtan kommer ifrån. När jag drar upp byxbenet på får jag en chock. Det är rött över hela benet och ett djupt sår som nästan går ända in till benet finns strax under knät. Jag ser mig omkring. Alla de andra ser ut att sova, men jag behöver hjälp med det här nu! Det är bäst att jag väcker Viktor, tänker jag.
- Viktor! Viktor vakna jag behöver hjälp! väser jag.
Han sover. Jag måste väcka honom. Jag slår försiktigt till honom lätt på kinden. Ingen reaktion. Jag slår till honom lite hårdare. Då öppnar han sakta ögonen. Jag pekar på mitt ben och han ger ifrån sig ett högt skrik som väcker alla i lägret.
- Simona vad har du gjort!? vrålar han åt mig.
- Hon blev träffad av en pil. Minns ni inte det? säger Beatrice plötsligt.
- Det var väl en dröm? säger en av pojkarna som jag inte vet namnet på.
- Nej, var inte dum nu Felix. Hur skulle alla vi kunna ha haft samma dröm. Vet ni vad jag tror. Jag tror att vi blev varulvar igår, säger en av tjejerna som jag har för mig heter Josefina.
En flämtning hörs.
- Det stämmer, säger Viktor allvarligt. Igår var det fullmåne. Men hursomhelst, nu måste någon hjälpa Simona! Har inget något i sin väska?
Jag får inget svar, men något säger mig att någon visst har något. Men varför skulle en såkallad vän vara så elak? Vi skulle hjälpas åt, inte tänka på oss själva.
- Jaha, då har jag väl inget val, mumlar Viktor irriterat.
Han tar fram sin kniv och rycker av en bit av sin tröja.
- Linda den här runt, säger Viktor och ger mig remsan av hans vita t-shirt.
- Tack, säger jag och känner hur jag rodnar lätt på kinderna.
Jag tar fram benet och lindar remsan runt. Det börjar göra ont igen. Jag borde nog tvätta det, men vi har inget vatten. Då ser jag hur Lisa reser sig och säger högtidligt:
- Jag tycker att vi börjar gå nu direkt, och eftersom att jag har kompassen är det jag som ska bestämmer. Kom igen! Börja samla ihop era saker så går vi snart!
Någon mumlar något med missnöjd ton, och sen börjar vi lägga ner våra saker i väskorna. Jag går noggrant igenom min packning, så att jag inte glömmer något. När alla är klara börjar vi gå under tystnad. Jag ser att Lisa hela tiden ser fokuserat på kompassen. Jag är glad att jag inte fick kompassen. Det hade varit för svårt att leda hela gruppen. Nu kan jag istället gå och prata med Viktor.
- Vad tycker du egentligen om allt det här?
Viktor ser oförstående på mig. Han vill säkert att jag ska utveckla, så jag fortsätter:
- Jag menar att på mindre än ett dygn har vi gjort så mycket. Vi har blivit varulvar för första gången, blivit förevigt lämnade av våra föräldrar och börjat leva med en massa okända människor. Jag har till och med blivit skjuten av en alv i benet!
Viktor skrattar och säger oberört:
- Det är väl spännande.
- Vadå spännande? Det är bara knäppt.
- Ja du har väl rätt antar jag, säger Viktor med en axelryckning.
- Stanna! Det är sent och kompassen har slutat att fungera. Jag antar att den vill att vi ska sova, säger Lisa högt.
Jag stannar till. Är det redan kväll? Jag måste ha pratat med Viktor så mycket längre än jag.

Kommentera och rösta gärna och tack till alla ni som läser!