Vargar inom oss

Viktor- Ensamma i skogen

Jag vaknar upp till ljudet av Simona, som desperat försöker att bryta loss en stor trädgren. Jag klättrar ner ur trädet där vi sov i natt, och går fram till henne.
- Godmorgon, kan jag hjälpa till med något? frågar jag vänligt.
- Ja, de där väskorna skulle du kunna gå igenom och packa om så det inte blir så mycket att bära. Frukosten är klar om en kvart, säger hon tillbaka.
Jag lufsar bort till högen med smutsiga väskor och börjar öppna dem. Efter ett tag har jag hittat massor av intressanta och saker. Jag går för att visa Simona. Jag tar bland annat med mig två skålar som jag hittade i en av väskorna.
- Titta vad jag hittade! Det fanns massor med saker där, säger jag stolt till Simona.
- Bra, svarar hon.
Hon tar skålarna, och slevar upp av någon rödgrön smet. Jag rynkar pannan. Hon skrattar och säger:
- Det är bara bär!
Jag tar emot en skål, och sedan börjar jag äta. Det är faktiskt lite bättre än jag trodde. Det smakar som sylten som mormor brukade koka. En söt smak av hallon fyller min mun.
- Helt okej ändå, säger Simona med en axelryckning. Jag nickar och fortsätter sleva in maten.
- Vad ska vi hitta på idag då? frågar jag.
- Vi kan gå en bit och se oss omkring. Jag gör i ordning lite lunch, så går vi sen. Lägg upp väskorna i trädet, svarar hon.
- Okej, vi går om en kvart.
Jag går bort för att lägga upp väskorna i trädet. Efter min rensning är det bara tre kvar, så det är lätt att ta dem.

Efter en kvart är vi redo att gå en bit. Simona har packat en väska med lunch i. Vi går sakta ut i skogen. Utan att veta vart vi är på väg.
- Hur tror du att det här kommer att gå? Kommer vi att komma fram till målet någon gång, eller inte? säger jag efter ett tag.
- Jag vet faktiskt inte. Det känns helt hopplöst! Jag önskar faktiskt att jag var hemma igen, svarar Simona.
Efter det säger vi inte så mycket på ett tag. Bara tittar på naturen. Det är fint här. Det finns fåglar, blommor och till och med fruktträd. Simona passar på att plocka några äpplen, som hon lägger i ryggsäcken.

Efter någon timme kommer vi fram till en liten bäck. Där sätter vi oss och packar upp maten. Simona har packat ner våra sista smörgåsar och en flaska vatten. Under tystnad äter vi maten. Jag tittar ut över bäcken. Då och då hoppar några fiskar upp ur vattnet. Då får jag en idé.
- Simona har du med något att fånga fisk med? frågar jag.
- Kanske, jag har en kniv, går det bra?
- Det får duga, säger jag och tar emot kniven.
Jag går ner i vattnet och vadar ut tills att vattnet står mig till knäna. Nästan direkt ser jag en silverglänsande fisk. Snabbt trycker jag kniven mot botten i hopp om att den träffade fisken. Det gör den inte. Men jag får snabbt en ny chans. Den här gången går det bättre, jag tar upp fisken och visar den för Simona. Hon skrattar och säger:
- Ja, nu har vi middag!