Vargar inom oss

Viktor- Var är hon?

Simona! Var är hon? Ånej, säg inte att hon inte hann med oss andra när vi sprang. Vi måste hitta henne!
- Har någon sett Simona? säger jag med lätt panik i rösten.
- Nej, är inte hon ditt ansvar? svarar Beatrice likgiltigt.
Några av de andra fnissar, men jag känner hur jag börjar koka av ilska.
- Hon har väl insett att hon är för feg för det här! säger Lisa, samtidigt som hon försöker kväva skratten.
Precis då kommer den gamla damen ut och säger vänligt:
- Soppan väntar på er i köket. Då blir det tyst på de andra, och istället går de in i stugan. Inuti är stugan minst lika förfallen som utanpå. Tapeterna ligger mestadels på golvet, och fönstrena är dammiga. Alla blommor är döda och golvet knarrar. Det ser ut som att ingen har bott här på länge. Jag går vidare in i till köket. På spisen kokar en brunaktig soppa, och på bordet är det dukat med porslin. Det finns också en kanna med mjölk och lite bröd. Jag sätter mig på en av kortsidorna, för att komma så långt ifrån de andra som möjligt. Det fungerade. De andra väljer att sätta sig så nära varandra som möjligt, det blir alltså några stolar lediga bredvid mig. Damen ställer fram soppan på bordet, och sen försvinner hon bort. Jag väljer att inte äta något. Istället frågar jag de andra om Simona.
- Tänker någon hjälpa mig att leta efter Simona? frågar jag.
- Vad tror du? Nej! säger Lisa irriterat.
- Då får jag väl gå själv då, säger jag bestämt och går där ifrån.
Med bestämda steg går jag ut ifrån köket. I hallen ligger de andras väskor, och utan att tänka mig för så bara tar jag dem. De väger ändå så lite och jag som är själv behöver dem mer. Hoppas bara inte att de ser. Precis när jag ska gå jag avbrytrer den gamla damen mig.
- Ska du redan gå? Jag trodde ni var en grupp. Hon ser lite besviken ut innan hon fortsätter att prata:
- Hur som helst, här kan du få lite kläder, till dig och flickan, säger hon med ett leende.
Jag tar emot kläderna, och vinkar henne hejdå.

Efter bara någon timme börjar jag ge upp sökandet på Simona. Hon kan vara var som helst! dessutom börjar alla väskor att kännas tung. Jag inser att det är i princip meningslöst att leta, om inte... Ett prasslande ljud bakom en buske får mig att sluta tänka. Istället går jag fram dit för att se vad som döljer sig. Jag drar bort några av löven för att se. Där bakom busken sitter någon som jag känner igen. Nej, det är inte Simona, det är en liten hund med små vingar. Jag sätter mig på huk för att hälsa, men hunden verkar inte ha lust att hälsa, utan hon skuttar bara iväg. Jag följer efter, och efter en stund rusar jag så fort som jag kan efter henne, och plötsligt stannar hon tvärt. Jag ser mig omkring. Vi har hamnat i en betydligt mer hemsk del av skogen. Alla träden är utan löv, och har intagit en grå ton. Var har vi hamnat?

Ja, var har de hamnat, och hur ska de hitta Simona? Fortsätt att läsa så får ni svaren.
Sen vill jag bara säga:
Tack! Tack till alla ni som läst, röstat och kommenterat. Nu har jag mer än 50 röster och snart 200 läsningar!
Tack, tack, TACK!!!♡♥♡♥