Vargar inom oss

Simona- en oväntad händelse

Jag tycker den var bra.
Orden ekar i mitt huvud i flera dagar. Vem var det? Var det ett skämt, någon som bara ville retas med mig? Det känns inte så. Orden känns äkta på ett sätt som jag inte känner igen. Men det spelar ingen roll, för i verkligheten har inget förändrats.

- Du ska inte tro att du är någon bara för att du kan mer än andra! vrålar Robin åt mig efter provet i kemi.
Han har aldrig varit bra i skolan, och även om han försöker så att han exploderar lyckas han inte. Det gör jag, och självklart försöker han att ändra på det.
- Fattar du eller? säger han och sparkar mig hårt i magen.
Sparken får mig att ramla på golvet och tappa allt jag håller i. Han flinar och kliver på det innan han lunkar bort. Jag ligger orörlig kvar på marken. Allt snurrar så fort jag försöker resa mig, så jag ligger kvar. Ingen hjälper mig, inte ens lärarna hjälper mig bara ger mig nedvärderande blickar och går vidare. Tillslut orkar jag ta mig upp och kan försiktigt ta några stapplande steg bort mot mitt skåp. Dagen är äntligen slut. Så fort jag kan samlar jag ihop mina saker och lägger de i väskan. Sen springer jag ut på gården och in bakom förrådet, för att ta min cykel. Jag trampar fort hem. Jag susar förbi träd, buskar och en sjö innan jag närmar mig Lägenheterna. Det är så som platsen där de som inte har råd att skaffa hus bor, det är där jag bor. Tur är iallafall att ingen vet om att jag bor där. De flesta tror att jag bor vid Åkerängen det är den del där alla de små radhusen ligger. Det är där jag önskar att jag bodde. Men så är det inte, nej jag bor i en liten lägenhet med bara två väldigt små rum, ett badrum och ett kök. Vi har inte ens något vardagsrum! Istället har mamma ställt in en TV på sitt rum, jag önskar att den var på mitt. För i mammas rum vill jag inte vara själv och mamma är aldrig hemma, så oftast slutar det med att jag skriver på bloggen.

När jag kommer innanför dörren är allt tyst. Men plötsligt hör jag en hund som skäller. Sen ser jag en stor lurvig sak komma ut i hallen.
- Sam! Utbrister jag. Mormor!
Ut ur köket kommer mormor. Jag känner den starka parfymdoften och ser det stora röd håret.
- Heeej Simona! säger mormor och ger mig en stor kram.
- Var är mamma? frågar jag mormor eftersom att hon nästan alltid har koll på det.
- Hon kommer hem imorgon kväll. Då ställer vi väl till med ett kalas va? säger mormor glatt.
Jag nickar. Åååh vad jag älskar när Sam och mormor är här. Det är det bästa som finns. Jag går in på mitt rum. Sam kommer lufsade efter mig, och sätter sig tätt intill mig i sängen. Jag drar handen genom hans bruna yviga päls. Mormor kommer in i rummet.
- Ska vi inte gå ut lite va? frågar hon.
- Såklart! säger jag.
Vi går ut i hallen och tar fram Sams favoritleksak: bollen. Den stora gula bollen med röda prickar. Vi går ut på gården. Där leker jag, mormor och Sam tillsammans i flera timmar innan vi går in, och tillsammans lagar vi en pastasås.