Vargar inom oss

Simona- Ropet

Jag ser hur det smala fingret är riktat mot mig.
- Jag väljer dig, säger flickan med ett hånleende på läpparna.
Jag blir kall som is. På osäkra ben kliver jag fram en bit. Eyrida tar mig i handen. Hennes hand är iskall. Hon går fram mot drottningen.
- Jaså, nykomlingen, du blev först du, säger hon skrattande.
Jag vill skrika, men det är som att all luft har försvunnit ur mina lungor. Jag kan inte andas längre. Eyrida backar en bit. Hon ropar på några av vakterna. De tar tag i resten av oss och knuffar ut dem. Jag kan höra Viktors vilda protester ända tills att de stängs ute från salen. Jag är ensam nu. Nu kan jag inte lägre ta hjälp av de andra.
- Så, säger Eyrida. Jag kommer med hjälp av min magi, att utrota er alla. Och du är först.
Mitt hjärta har börjat slå allt fortare. Rädslan sprider sig.
- Sätt igång någon gång då, säger drottningen otåligt. Jag har inte hela dagen på mig.
Eyrida nickar. Hon tar ett steg närmare mig. Sen blundar hon. Jag ser på hennes läppar att hon mimar något. Det är omöjligt att höra vad, men plötsligt känner jag en isande känsla inom mig. Det är som att det vore vinter trots att solen lyser igenom fönstren. Jag börjar känna mig yr också. Rummet snurrar runt mig. Jag tvingas att sätta mig ner. Jag ser drottningens elaka leende innan allt blir svart.

Jag vaknar upp. Jag känner mig förvirrad. Var är jag? Då mins jag allt. Jag måste vara död, eller i alla fall väldigt nära. Då ser jag Eyrida. Hon står där, helt orörlig. Plötsligt ser hon mig. Då tar jag mod till mig och frågar:
- Var är jag?
Hon skrattar och säger elakt:
- Du är död nu, hejdå jag har fler att döda.
Jag ser hur området kring henne blir allt mer suddigt, och snart försvinner hon helt. Det blir tyst. Först nu börjar jag se mig omkring. Platsen där jag har hamnat är uttryckslös. Det enda som finns här är svagt gråa moln som sakta svävar förbi. Marken är torr, men ändå sval mot mina bara fötter. Jag suckar. Sen sätter jag mig ner. Då hör jag en röst:
- Simona, Simona! Kom till oss, rädda oss här ifrån.
Jag reser mig upp. Ser mig omkring. Det är jag ser ingenting, bara molnen. Då hör jag rösten igen:
- Simona rädda oss! Vi kan rädda dig.
Jag tvekar. Men sen får jag syn på ett svagt rödaktigt sken. Jag går sakta mot det. Rösten blir allt tydligare. Jag blir allt mindre medveten om omvärlden. Jag är nu så nära att ljuset fyller hela mitt synfält. Rösten nästan skriker i mina öron. Jag sträcker ut handen. Plötsligt känner jag en kall och fuktig hand greppa min handled. Handen drar i mig. Jag skriker, kämpar emot och gör allt för att komma bort härifrån. Men handen är starkare. Den sliter i mig, och jag känner för varje sekund hur jag blir svagare, tillslut låter jag handen dra in mig.