Vargar inom oss

Simona- Flykten

- Ni tänker hjälpa mig att fly?!
- Tyst, väser Rolinda.
Jag vänder mig om för att se om vakten är kvar. Det är han, hoppas att han inte hörde något.
- Hur ska vi göra det? frågar jag.
- Följ efter Grendor, jag ska uppehålla dem så länge, säger Rolinda och går iväg.
Jag följer efter Grendor in i skogen, men den del av skogen som vi är i nu inte alls som jag känner igen den. Träden är kala och grå, och marken är torr. Precis allt verkar vara dött här. Vi går under tystnad. Det finns liksom inget att säga, för det enda jag kan tänka på är Viktor och de andra. Har de insett att jag är borta, eller har de också blivit tagna av någon? Vi går i några minuter, när Grendor plötsligt stannar.
- Hör du? säger han fokuserat till mig.
Jag ser mig omkring och lyssnar så bra jag kan, men hör absolut inget.
- Nej, vad är det som jag ska höra?
- Kom, säger han.
Jag antar att han är på väg mot ljudet.

Vi går i säkert fem minuter och först då hör jag ljudet. Det är ett skälliknande ljud. Det låter nästan som en hund. Ljudet blir allt starkare. Tillslut är det omöjligt att missa. Det kommer från ett träd. Jag ställer mig där under trädet och tittar upp. Uppe i trädet sitter något som liknar en hund, fast med vingar. Det sitter också en sovande pojke där.
- Sammy! Hej, säger Grendor glatt.
Hunden börjar skälla, så mycket att pojken vaknar. Han vaknar så plötsligt att han faller ner ur trädet och ramlar på marken. Jag rusar fram till honom.
- Gick det bra? säger jag oroligt.
- Ja, jag mår fint, svarar han sömnigt.
Han sätter sig upp, och tar bort håret ur ansiktet.
- Viktor? Viktor är det verkligen du?! skriker jag förvånat.
- Simona! Vart har du varit? svarar han.
- Åh, ja det är en historia det, svarar jag skrattande.
Grendor mumlar något, och sen säger han lite tydligare:
- Jag går och letar efter Rolinda, vi kanske ses om någon vecka.
Han börjar gå och hunden går skuttande efter. Då tittar Viktor plötsligt lite allvarligare på mig, och säger:
- Kom vi måste till de andra, de bor för tillfället i en liten fallfärdig stuga.
Jag blir helt förskräckt. Jag minns vad de där varelserna sa:
-Istor, det är bara en! Sa inte kvinnan vid den fallfärdiga stugan att de var fler?
- Viktor! Vi kan inte gå dit! De kommer att ta oss. Hon har lurat er! Vi struntar i dem, säger jag oroligt.
- Är du tokig! Hur tänker du? Vi kan inte svika dem, vi måste varna dem! säger Viktor argt.
Jag skakar på huvudet, och säger:
- Nej, vi klarar oss själva.
Viktor verkar inte helt övertygad, och säger irriterat:
- Har du helt glömt bort uppdraget! Vi måste komma dit.
- Det kan vi göra på egen hand!
- Okej, visst vi kan prova men det är inte mitt fel om allt blir dåligt och alla dör.
- Ingen kommer att dö, och vi kommer att klara oss fint med alla de där väskorna, säger jag.

Det var då mitt och Viktors liv fick sin största vändning någonsin. En vändning som skulle förändra allt.