Vargar inom oss

Ibia - Det oförlåtliga

Jag skriker högt vid synen av mannen som dödar min mor. Mina lungor fylls med tjock, svart rök. Det blir allt svårare att andas, men jag håller ut. Min mor lämnar de död på golvet, och så går de ut.
- Men vad ska vi göra med de där tre? säger en av männen.
Han pekar på oss.
- Låt dem vara, elden kommer att döda dem.
De flinar och går ut. De har rätt, elden sprider sig snabbt i ett trähus som detta, så inom några minuter kommer vi att dö. Men då inser jag var vi är.
- Vi är i köket! Kom om vi bara kan gå lite närmare knivlådan...
Jag försöker att gå, de andra också, och efter ett tag når vi fram. Långsamt sträcker jag fram armen mot lådan. Jag får tag i handtaget, och drar ut det. Jag får tag i fars finaste kniv. Jag blir ledsen av att tänka på att han kommer att förlora den. Så därför ska det bli den kniven som räddar oss. Jag tar tag i kniven, och börjar skära på repet.
- Det är för tjockt! skriker jag.
Då tar Viktor kniven och försöker. Jag ser direkt på hans teknik att han kommer att lyckas. Mycket riktigt, tre minuter senare går repet av. Då är elden precis bakom oss. Men jag lyckas ändå rycka åt mig fars kniv.
- Vi är fast! skriker Simona.
- Inte alls, säger jag.
Jag tar upp stekpannan och slår de mot fönstret. Glaset krossas och hålet är lagom stort för att klättra ut ur. Så hoppar vi. En efter en tar vi oss ut ur huset. Jag andas häftigt. Mitt hjärta slår så hårt att det gör ont.
- Ånej, titta där är de där männen, väser Viktor.
Jag vänder mig om och får syn på männen. De står några meter ifrån oss. Jag signalerar åt de andra att följa efter. Vi kommer bort till skjulet. Det har fortfarande inte skadats av branden. Där inne ser jag nästan direkt familjens nödryggsäck och pilbågen. Snabbt rycker jag åt mig dem och så börjar vi gå. Plötsligt hör jag gnäggade. Det är Iromi, min älskade häst. Var är hon? Är hon kvar i hagen? I så fall är det bråttom. Jag hinner inte förklara för de andra, bara springer där ifrån. Simona och Viktor följer skrikande efter. När vi kommer dit ser jag med fasa hur hela hagen står i brand.
- Iromi! Iromi! Var är du?
Jag ser mig omkring, men så får jag se henne stå en bit bort tillsammans med de två andra hästarna. Mitt hjärta tar ett glädjeskutt. Jag springer emot henne och hoppar snabbt upp. Simona och Viktor hoppar också upp. Men precis när de är uppe hör vi förtvivlade skrik:
- Ta de andra! Rädda hästarna.
Så blir det Simona och Viktor tar de två andra hästarna. Sen rider vi bort. Så snabbt vi bara kan rider vi, men jag har hela tiden en stark känsla av att vi är förföljda. Min känsla bekräftas först när jag ser en pil komma vinande genom luften, och hör steg precis bakom oss.