Vargar inom oss

Simona- Hjälp

Jag lyckas följa efter de andra, men efter bara ett tag viker sig mitt skadade ben. Jag ramlar. Slår knäna mot den hårda marken och känner direkt att jag inte kommer kunna fortsätta.
- Viktor! Viktor vänta, jag behöver hjälp! skriker jag efter honom.
Men jag får inget svar, och efter bara några sekunder så är de borta. Det är då jag som jag för första gången inser att de kommer lämna mig ensam kvar på den här hemska platsen. Plötsligt ser jag att de där varelserna fortfarande är efter mig, så jag försöker så gott jag kan att ta mig bort från vägen. Jag reser mig upp och går haltande bort mot en liten brant precis på sidan om vägen. Så känner jag en stel hand som tar tag i min nacke. Jag blir till is. Handen lyfter mig lätt från marken. Jag hamnar i dess ansiktshöjd. När jag ser ansiktet blir jag som till is. Det är en av varelserna med maskerna som har tagit tag i mig. Jag ser på den grovt gjorda masken. Den är gjord i ett svart material och har små slarvigt gjorda detaljer. När jag tittar noggrant ser jag att hela masken är full av jack. Varelsen ser på mig och ger ifrån sig ett ihåligt och kallt skratt. Då hör jag att det är en man som döljer sig under masken. En annan av hans vänner kommer mot mig. Han säger med samma kalla röst:
-Istor, det är bara en! Sa inte kvinnan vid den fallfärdiga stugan att de var fler? Du vet att Urusla aldrig kommer att godkänna att vi bara har en!
- Jag vet, grymtar den så kallade Istor. Men finns en här är de andra säkert i närheten.
Han tar ett hårdare tag om mig och slänger mig över sin axel. Sen går han vidare som om jag inte vägde något alls. Om bara jag inte hade blivit skjuten i benet så skulle jag vara med de andra, vara med Viktor...

Med ett ryck vaknar jag upp. Först mins jag inget. Vad gör jag här? Sen mins jag. Jag mins allt hemskt som händer mig. Jag ligger på marken, det här är säkert de där varelsernas läger. En rysning går igenom mig när jag ser vad som finns bredvid mig; mängder av torra djurben och huvuden. Jag ryser av tanken hur djuren kunde hamna där. Plötsligt hör jag steg bakom mig. Jag vänder mig om. En av varelserna står där. Han säger tonlöst:
- Du har besök.
Jag reser mig upp och följer efter mannen. Vi hamnar vid ett tält. När jag ser vilka som står där blir jag förvånad.
- Rolinda! Gredor! Vad gör ni här? säger jag förvånat.
-Tyst, väser Rolinda.
Hon går närmare mig, och viskar sen i mitt öra:
- Vi är här för att hjälpa dig att fly.