Vargar inom oss

Slutet

Viktor
När kvällen kommer bestämmer vi oss för att söka skydd på ett värdshus vid namn Ugglestugan. Rolinda säger att hon brukar bo där när hon är på resa igenom landet. Det ligger en bit bort från där vi är nu, men vandringen ska bara ta en halvtimme ungefär. Vi har gått igenom blöt och fuktig skog hela dagen, och tanken på en säng att få sova i gör mig lycklig, kanske är det den tanken som får mig att fortsätta gå trotts att benen känns som bly.

Efter en kvarts vandring blir skogen allt glesare, och efter ett tag har skogen förvandlats till ett enormt slättlandskap med stora åkrar och kullar med grönt frodigt gräs. En bit bort ser jag en stor, rödmålad stuga torna upp sig bland alla kullar.
Det måste vara värdshuset, tänker jag lyckligt. Och mycket riktigt. Stugan visar sig vara platsen där vi ska sova. När vi kommer närmare ser jag att stugan är mycket större än vad jag trodde. Ett tvåvåningshus med vackra rabatter och glänsande fönster tornar upp sig framför oss. På den lilla glasverandan framför huset ligger en stor rödbrun katt och sover. Vi kliver in. Inne i receptionen sitter en ung flicka med två långa flätor på sidan av huvudet bakom disken. Rolinda kliver fram till henne. Jag hör hur de pratar om rummen, innan Rolinda återvänder med en stor glänsande rummsnyckel. Vi börjar gå igenom korridoren och upp för trapporna. Rummet vi ska sova i visar sig ligga längst bort. När vi kommer dit stoppar Rolinda nyckeln i hålet och vrider om. Vi kommer in i ett stort rum med ett vackert glänsande trägolv och blomstrande tapeter. Det finns stora våningssängar längs med väggarna. Varje säng har ett stort nytvättat täcke och mjuka kuddar. Jag och Simona bestämmer oss för att dela på en av sängarna. Jag tar den övre sängen, och hon den undre. Efter att alla valt sina sängar går vi ner till restaurangen på nedre våningen. Redan långt innan vi kommer in hörs slammret från besticken och de höga rösterna. När vi kommer fram slår doften av nylagad mat emot oss. En servitris kommer gående mot oss. Han har svart hår och en ljus kostym på sig.
- Välkomna till restaurangen.
Han visar oss till ett stort bord med utsikt över en stor åker. Till varje stol finns en meny. Jag tittar igenom den, men inser direkt att jag kommer att få svårt att välja, men så kommer jag plötsligt på något värre:
- Vi har ju inga pengar!
Rolinda ler och säger:
- Men det har jag, och det räcker gott och väl till en trerättersmåltid för er alla.
Jag mumlar ett tack, innan jag fortsätter att läsa menyn. Efter en hel del velande fram och tillbaka bestämmer jag mig för en kantarellsoppa till förrätt, hjortstek till varmrätt och blåbärspaj till efterrätt. Maten kommer in efter cirka en kvart, och jag börjar direkt äta av den varma soppan. Plötsligt upptäcker jag att en man med lång svart kåpa kommer in. Han ser ut att vara på väg mot oss. Jag börjar känna mig lite orolig. Mannen kommer fram till oss, och utan att säga ett ord sätter han sig på en av stolarna. Först då gäller han ner huvan. Rolinda ser på honom.
- Andre? Vad gör du här?
- Rolinda och Grendor, jag vill prata med er i enrum.
Rolinda nickar och de går ut ur restaurangen. Vi andra fortsätter äta och prata som vanligt. Efter tio minuter kommer Rolinda och Grendor tillbaka, och då har vi andra redan börjat äta varmrätten. Hon sätter sig igen, jag upptäcker då att mannen har gått.
- Vad var det? frågar Simona.
- Ni vet vad jag har sagt om kriget? Andre har vari med om en av striderna, och han säger att det är hemskt farligt, så vi har bestämt oss för att försöka skicka hem er.

Simona
Nästa morgon beger vi oss tidigt av. Vi ska hem nu. Igår kväll berättade Grendor allt vad han vet om hur det kommer att gå till. Med hjälp av en magiker som han känner så ska vi återskapa portalen in i vår värld igen. Jag känner mig konstig. Att bli hemskickad kommer att bli annorlunda. Vägen till platsen där vi ska skickas hem ifrån är lång. Det kommer att ta en hel dag, så vi kommer hem sent i kväll. Vi går igenom slättlandskapet och korsar kullarna och åkrarna. Jag inser att när jag väl kommer hem kommer jag antagligen aldrig mer få träffa Viktor. Allt kommer att vara över, men samtidigt blir det härligt att komma hem och träffa mamma.

När vi kommer fram sent på kvällen står redan en kvinna där. Jag antar att det är magikern som Grendor känner. Hon säger:
- Välkomna hit. Jag är Erifora, och jag ska hjälpa er att komma hem. Vi skickar hem er en och en igenom en portal, men att skapa portalen kommer att ta en timme ungefär. Ta lite mat.
Med en svepande rörelse lyckas hon få fram ett helt bord med mat. Jag tar för mig direkt.
- Simona, du vet att vi nog aldrig mer kommer att ses efter det här, säger Viktor.
Jag nickar och säger:
- Jag vet Viktor.

Hon blir klar med portalen efter cirka en timme, och innan vi ska åka säger hon:
- Jag vet att ni tror att ni aldrig mer kommer att träffas, men ni kommer att få en present av mig.
Hon ger var och en av oss ett vackert halsband med en liten blå sten på.
- Med den här kommer ni att kunna återvända hit, när ni vill.
Hoppet växer inom mig. Jag kommer att få träffa de andra igen! Sen är det dags. Jag ser hur Lisa går fram till portalen.
- Hejdå, säger hon sorgset.
Och så försvinner hon in i portalen med ett märkligt ljud, som att en stark vind koncentreras precis där, och så är hon borta. Sen är det min tur. Jag går fram, men känner Viktors hand på min axel.
- Hejdå.
Han ser på mig, och så går jag fram till portalen. Plötsligt känner jag att jag försvinner, och i nästa sekund är jag borta.

Viktor
Jag öppnar ögonen och ser att jag har hamnat utanför min ytterdörr. Jag knackar. Jag hör att någon kommer för att öppna. Det är mamma. När hon ser mig ser hon ut som att hon har sett ett spöke.
- Hej, säger jag.
Mamma säger inget utan hon bara kramar om mig så hårt att det gör ont. Så börjar hon gråta. Pappa kommer också ut, och mina syskon. Alla är så glada att se mig.

Simona
När jag kommer fram har jag hamnat utanför dörren till lägenheten. För en sekund tvekar jag. Ska jag knacka eller inte? Jag knackar inte.
- Hallå? ropar jag.
Mamma kommer ut i hallen. Hon har förklädet på sig och håret uppsatt.
- Simona! ropar hon och kramar om mig.
- Hej mamma, säger jag.

Sista kapitlet! Det blev väldigt långt. Kommentera vad ni tyckt om boken, och om ni har frågor.
Jag kommer snart att skriva en ny berättelse har några idéer, men kommentera gärna vilken gener det ska vara!